När Kina meddelade att man avskaffade tidsbegränsningarna för presidentens mandatperiod, vilket skulle göra det möjligt för Xi Jinping att sitta kvar vid makten på obestämd tid, beskrev USA:s media det som ett farligt beslut. För många amerikaner verkar vår begränsning på två mandatperioder nödvändig och demokratisk. Men under större delen av USA:s historia fanns det inget skydd som hindrade presidenter från att sitta på livstid.
Från George Washington och fram till Harry S. Truman kunde presidenter sitta så många mandatperioder som de kunde vinna. Det var inte förrän efter att Franklin D. Roosevelt vann fyra presidentval i rad och lämnade sitt ämbete endast på grund av att han dog, som regeringen bestämde sig för att begränsningar kunde vara en bra idé.
I början hade USA inga begränsningar för presidentens mandatperiod, eftersom landet inte hade någon president alls enligt konfederationsartiklarna. Visserligen fanns det en president för den kontinentala kongressen på 1780-talet, men det var inte en chefsposition. Artikelförfattarna i den andra kontinentalkongressen utelämnade avsiktligt en statschef eftersom de var oroliga för att skapa en ny kung, à la George III, som de just hade brutit banden med.
Men 1787 bildades ett nytt konstituerande konvent för att skrota artiklarna och utarbeta en konstitution som var chockerande annorlunda. Resultatet var mycket mindre demokratiskt än artiklarna eller någon delstatskonstitution vid den tiden. Michael Klarman, professor och historiker vid Harvard Law School, har till och med gått så långt att han kallar konstitutionskonventet för en kupp.
En del av författarna till konstitutionen var fortfarande rädda för att skapa en verkställande direktör som var alltför lik en kung. Men de dansade ganska nära kanten med saker som presidentens benådning, en makt som liknar den brittiska kungens ”kungliga prerogativ av nåd”. Och enligt National Constitution Center (NCC) var de också ganska nära att göra presidentämbetet till en enkel utnämning på livstid.
The Articles of Confederation. (Credit: AP Photo)
”Överraskande nog stödde många av författarna – inklusive Hamilton och Madison – en livstidsanställning för presidenter som utsågs av kongressen och inte valdes av folket”, skriver NCC. ”Det skulle dock ha gjort presidentämbetet till vad Virginias George Mason kallade en ’valmonarki’, och när detta lades fram till omröstning misslyckades det med bara sex röster mot fyra.”
Istället utarbetade de ett komplicerat valsystem som innefattade elektorskollegiet och som fortfarande skulle säkerställa, som författarna önskade, att presidentvalen inte enbart låg i händerna på vanliga väljare. Inom detta system förkortade de presidentens mandat från livstid till fyra år. Och eftersom de flesta av författarna inte ville sätta en gräns för hur många fyraåriga mandatperioder en president kunde sitta, sa de inget om det i konstitutionen.
Det slutade ändå med att George Washington och Thomas Jefferson satte ett prejudikat med två mandatperioder. Washington avböjde att kandidera en tredje gång, men klargjorde att han skulle ha gjort det om han kände att han behövdes. Jefferson, å andra sidan, ansåg specifikt att två mandatperioder var tillräckligt för en person, och att fler skulle kunna överutnyttja den verkställande makten. Efter dessa presidenter blev två mandatperioder den inofficiella standarden.
Det vill säga tills FDR bröt traditionen genom att vinna valen 1932, 1936, 1940 och 1944. Totalt satt han i tolv år och dog bara några månader efter sin sista installation.
Franklin D Roosevelt firar under Demokraternas nationella konvent 1936. (Credit: PhotoQuest/Getty Images)
De extraordinära omständigheterna under den stora depressionen och andra världskriget bidrar till att förklara varför FDR tjänstgjorde så länge. När ett land står inför nationella och internationella kriser kan det luta sig mot att behålla samma regering vid makten längre än vanligt. Ändå skapade FDR:s långa mandatperiod en oro för risken för presidents tyranni. Michael J. Korzi, professor i statsvetenskap vid Towson University, hävdar dessutom att Roosevelts höga blodtryck och begynnande hjärtsvikt i slutet av hans tredje mandatperiod gjorde honom för sjuk för att kunna tjänstgöra.
”Roosevelts sjukdom skulle så småningom leda till att presidenten inte kunde arbeta mer än ungefär fyra timmar om dagen”, skriver Korzi för History News Network. ”Många i Washington som regelbundet träffade presidenten tvivlade på att han skulle fullfölja sin fjärde mandatperiod.” Och det gjorde han naturligtvis inte.
Dessa farhågor ledde till det 22:a tillägget, som ratificerades den 27 februari 1951, och som fastställde en begränsning på två mandatperioder för presidenter. Det avslutade dock inte helt och hållet debatten om tidsbegränsningar. År 1987 rapporterade New York Times att president Ronald Reagan ”’skulle vilja starta en rörelse’ för att upphäva det författningstillägg som begränsar presidenter till två mandatperioder”. Om han hade lyckats skulle detta ha gjort det möjligt för Reagan – som då var i slutet av 70-talet och några år från en officiell Alzheimersdiagnos – att kandidera igen.
I dag, med en ny våg av auktoritärt styre som tar plats i Europa och Kina, är vissa observatörer oroliga för framtiden för demokratiska val runt om i världen.