För drygt ett år sedan gav Miley Cyrus mig sitt mobilnummer. Ja egentligen visste hon inte att hon gav det till mig, men jag fick det ändå. Så här gick det till…
Notera: För anonymitetens skull har jag ändrat namnen på alla inblandade personer.
Jag träffade Nathan på en nätverksträff. Inte den typiska nätverkshändelsen där man dyker upp, byter så många visitkort som möjligt och aldrig följer upp dem igen. Det arrangerades av en framstående entreprenör som gjorde det kristallklart att syftet var att skapa verkliga relationer. Även om det innebar att man bara gick därifrån med en enda kontakt.
Min kontakt var Nathan, som höll på att starta en NPO som väckte mitt intresse. Han hade relationer med stora varumärken som Twitter, Yahoo och Pepsi, som alla hade åtagit sig att delta i någon form.
Jag berättade för Nathan att jag nyligen hade flyttat till Santa Monica med målet att bygga upp min kundlista för sociala medier. Jag hade haft enorma framgångar med att marknadsföra e-handel och teknikföretag och hoppades kunna lägga till filantropiska varumärken i min snabbt växande portfölj. Jag erbjöd mig att donera min tid för att hantera sociala mediekanaler för hans välgörenhet.
Två veckor tidigare hade jag publicerat Twitter for Actors (min första bok). Jag är inte säker på när jag nämnde detta för Nathan, men jag smög in det i ett av våra samtal. Det visade sig vara ett bra drag.
Nathan började ta kontakt med kändisar för att få stöd för välgörenhet. Han ringde och berättade goda nyheter:
Vi har kommit ombord! Men hon finns inte på Twitter ännu, så jag tycker att du ska hjälpa henne att sätta upp det.
Jag gick med på det. Inga frågor.
Jag började designa anpassade bakgrunds- och headerbilder. Nathan ringde sina vänner på Twitter och delade med sig av den stora nyheten. @användarnamnet var för närvarande ockuperat, så Twitter överförde det till ett nytt konto.
Jag fick kontouppgifter så att jag kunde genomföra mitt designarbete.
Detta borde ha varit en stor röd flagga för mig. Ingen kändis på A-listan kommer att ge en helt främmande person tillgång till sitt Twitter-konto. Och om en kändis var så dåraktig skulle deras manager eller publicist veta bättre. Men oavsett vad. Vid den tidpunkten var jag förblindad av vad jag trodde var en fantastisk möjlighet.
Anhängarna började strömma in. Varje gång jag uppdaterade sidan hade hon ytterligare 100 följare. Inom några timmar var kontot uppe i 30 000.
Jag kände mig lycklig. Jag hade hamnat på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det här var mitt stora genombrott!
Intill dess att allting rasade samman…
Dagen därpå uttryckte en känd popkulturbloggare sin oro över kändiskontot. Han hävdade att han hade kollat med talangbyrån, som sa att Twitterkontot inte var legitimt.
I början struntade jag i det. Jag antog att han bara försökte lägga tändved på publicitetsbranden. Jag hade fel. Trovärdiga medier bevakade skandalen. Diskrediterade kontot trots att det hade en ”verifierad” stämpel på Twitter.
Massorna följde efter. @mentions på Twitter strömmade in snabbare än den första anstormningen av följare. De flesta av dem var besvikna och/eller arga. Med all rätt. Alla hade blivit lurade, inklusive jag själv.
Jag återberättade händelserna från de föregående 48 timmarna.
Den här gången var de röda flaggorna lätta att upptäcka.
Hur kunde jag ha varit så naiv?
Jag ville ta reda på vad fan det var som pågick. Hur någon kunde göra ett sådant här trick och lura alla (åtminstone tillfälligt)?
Jag loggade in på Twitter-kontot för att leta efter ledtrådar. Något som kunde indikera vem som låg bakom det stora kapriket.
Inga ledtrådar. Men ett direktmeddelande fångade min uppmärksamhet.
Miley Cyrus har sett sin del av publicistisk korseld. Jag är inte säker på om avsikten med meddelandet var ”en axel att luta sig mot” på grund av mediekritiken.
I alla fall skickade Miley sitt telefonnummer. Jag stirrade på det ett tag och undrade om jag skulle spara det.
Jag sparade det.
Jag visste att jag aldrig skulle använda det, men tänkte att det skulle bli en jäkla historia en dag. Jag antar att ni kan vara domare över det.
Jag känner mig hemskt ledsen för alla de människor som lurades av denna utstuderade bluff. Än idag vet ingen vem som var hjärnan bakom gardinen. Jag blev bara ryckt upp på scenen och spelade min roll utifrån det manus jag fick i handen.
När jag insåg att det faktiskt inte var mitt stora genombrott … blev jag besviken. Men nu skrattar jag åt det. Livet är alltid ett äventyr. Dessutom slutade jag med 10 siffror som väldigt få människor kan säga att de har fått.