Oskar Rom köpte 1903 sin grannes gård utanför Tønsberg, i det norska länet Vestfold. I augusti samma år började han gräva ut en hög på sin nya fastighet och det dröjde inte länge innan han insåg att han kunde vara på spåren av något betydelsefullt. Det verkade som om han hade stött på resterna av ett fartyg, men innan han gick vidare reste han 64 mil till huvudstaden Oslo för att rekrytera hjälp av arkeologen professor Gustafson från universitetets museum för nationella antikviteter.
Gustafson anlände till platsen en kort tid senare och började sina undersökningar. Det tog inte lång tid för honom att bekräfta vad Rom hade hittat och han trodde att platsen innehöll en fartygsbegravning från vikingatiden. Gustafson köpte marken av Rom för en ansenlig summa pengar men väntade till följande sommar med att påbörja utgrävningarna på grund av det förestående höstvädret.
År 1904 påbörjade Gustafson sina utgrävningar till stor lokal uppståndelse. Staket och skyltar måste sättas upp runt platsen för att hålla folk borta och se till att inga av de antika artefakterna nedanför stördes. På knappt tre månader grävde Gustafson och hans team ut högen och avslöjade för världen en av historiens mest betydelsefulla upptäckter från vikingatiden.
Det 17,8 fot långa och 16,7 fot breda fartyget är det äldsta kända vikingalångskeppet och det bäst bevarade som någonsin har upptäckts, och det ger historikerna en oöverträffad inblick i vikingalivet på 800-talet. Även om fartyget låg under jorden i över tusen år skapade den blå leran och torven under vilken fartyget låg fuktiga förhållanden som bidrog till att bevara träet.
Under årens lopp krossade dock tyngden av jord och stenar fartygets struktur. Det tog 21 år för experterna att pussla ihop begravningsskeppet igen och det rekonstruerade Osebergskeppet (nu utställt på Viking Ship Museum i Oslo) är tillverkat med 90 procent av det ursprungliga virket.
Skeppet är en Karve, vilket är en liten typ av vikingalångskepp och är tillverkat nästan helt av ek och kunde både seglas och rodda. Med 15 par årorhål kunde upp till 30 män ro skeppet och uppnå en maximal hastighet på cirka 10 knop (11,5 mph).
Skeppets stäv och akter är rikt dekorerade med djur- och människofigurer och boghuvudet är snittat så att det ser ut som en spiralformad ormhuvud. Sedan upptäckten har bilden av Osebergs långskepp blivit synonymt med vikingatiden, en ikon för en av historiens mest kända civilisationer.
Det skickliga träarbetet på det utsmyckade fartyget gav historikerna en ny uppskattning av vikingarnas hantverksförmåga. Det antydde också den förhöjda statusen hos dem som låg begravda i dess träram, eftersom ett så fint skepp bara kunde vara reserverat för dem med rikedom och status.
I mitten av skeppet fanns ett specialbyggt trätält, fint dekorerat inuti med vävda gobelänger. Tältets trävirke daterades via dendrokronologi till att ha byggts 834 e.Kr. I tältet hittades resterna av två kvinnor som låg på en säng av sänglinne. Radiokarbonanalysen av deras ben stämde överens med det datum som dendrokronologin från timret gav.
Vetenskapliga undersökningar avslöjade att en av kvinnorna dog vid 70-80 års ålder, medan den andra avled vid 50-55 års ålder. Båda var omkring 1,75 meter långa och hade åtnjutit en kost som huvudsakligen bestod av kött, en lyx under en tid då de flesta vikingar åt fisk. Den yngre kvinnans tänder var i gott skick och bevis tyder på att hon hade använt en tandpetare i metall för att rengöra sina tänder, en annan lyxartikel för 800-talet. Hennes kvarlevor avslöjar dock ingenting om hur hon dog.
Det är inte fallet med den äldre kvinnan, vars ben avslöjade att hon hade lidit mycket under sina sista år av osteoporos, en knäskada och två sammanfogade nackkotor. Hennes dödsorsak upptäcktes vara cancer. Släktskapet mellan paret är fortfarande okänt, otillräcklig DNA-återvinning innebar att det inte kunde bevisas om de var släkt.
Flera teorier har föreslagits, bland annat en drottning och hennes dotter, kanske till och med drottning Åsa, den legendariska norska drottningen från vikingatiden och mormor till Harald Fairhair, Norges förste kung. Det är oklart om båda kvinnorna var av hög rikedom och status eller bara en. När den arabiske resenären Ahmad ibn Fadlan på 900-talet e.Kr. dokumenterade att han bevittnade en vikingabegravning skrev han hur en slav offrades tillsammans med sin herre. Kan den yngre kvinnan på Osebergskeppet, vars dödsorsak fortfarande är okänd, vara en slav, medan den andra var hennes herre?
Hursomhelst var en eller båda kvinnorna medlemmar av vikingarnas aristokrati och innehade viktiga politiska eller religiösa roller i sitt samhälle. Denna upptäckt bidrog till att kasta nytt ljus över kvinnornas roll i vikingasamhället.
Andra skelettrester som hittades på fartyget gav en inblick i vikingarnas begravningsritualer och trosuppfattningar. Upptäckten av ben från 15 hästar, 6 hundar och 2 oxar representerade sannolikt offerdjur som skickades till livet efter detta tillsammans med de två kvinnorna för att följa dem på deras resa.
Flera påkostade föremål fanns också utspridda i begravningen – en vackert utformad vagn (den enda från vikingatiden som hittills hittats), tre dekorerade slädar, en mängd påkostade textilier, fem utförligt snidade djurhuvuden, sängar och andra vardagliga föremål som jordbruksredskap och kammar. En hink dekorerad med två stiliserade människor som sitter i lotusställning har betecknats som ”Oseberg Buddha”. Hinken härstammar troligen från Irland och kan representera byte som togs av vikingar under en irländsk räd.
Och om de upptäckta gravgåvorna var omfattande så var de troligen bara ett urval av det som begravdes eftersom Gustafson under sina utgrävningar snart insåg att han inte var den förste som upptäckte skeppet. Sannolikt hade gravplundrare från medeltiden plundrat gravhögen och eventuella ädelmetaller skulle med största sannolikhet ha tagits bort.
Även utan dessa stulna skatter förblir Osebergs skepp ett av de viktigaste fynden från vikingatiden som fortsätter att förse historiker med en aldrig tidigare skådad inblick i det förflutna.