De fem verk som visas i Hardy Hills första utställning i Los Angeles pulserar av kuslig febriltet, styrka, förtrogenhet och ny skräck. De är tydliga, schematiska och bedrägliga. Hill inleder varje bild med ett språk, en demotisk fras (t.ex. ”två figurer går arm i arm, det är omöjligt att säga vilken som är skadad” eller ”figurer arrangerade i rädsla, en tredje kommer in?”) som försöker uttrycka ett internt förhållande och misslyckas med det, eller lyckas göra det på ett felaktigt sätt. Han utvecklar sina teckningar utifrån dessa meningar; likt en spindel som kastar ut en tråd av glittrande tråd rör sig Hill från språkets särart till bildens särart, utan att använda sig av några visuella referenser – vare sig modeller eller fotografier – för att hjälpa till med överföringen. Från dessa teckningar producerar Hardy i sin tur tryck med hjälp av kopparplattor (intaglio) eller litografiska stenar, och kombinerar ofta båda metoderna i ett och samma verk. Det handlar inte om reproduktion utan om översättning, där varje överföring introducerar nya solecismer av innebörd och identitet. Verken skapas ur ingenting, från ingenstans, och är skrämmande unika. Precis som bönen rör sig från sida till tal till ande, passerar varje teckning genom sig själv och bortom den. Jag skulle vilja säga preliminärt att dessa teckningar har att göra med icke-identitetens specificitet och objektets tomhet, men jag vet att jag kommer att bevisa att jag har fel när de avlägsnar sig från vad de är. Bataille berättar för oss att ”världen är rent parodisk, med andra ord att varje sak som ses är en parodi av en annan, eller är samma sak i en bedräglig form”. Lacan för fram och drar sig sedan undan tanken att det omedvetna är ett språk, att metaforer och metonymier är strukturerna i allt tänkande. Det är inte bara för att säga att även om de utställda verken framstår för oss som visuella, så är deras primära skaldjur och natur språklig; det är också för att föreslå att det som Hills praktik mest fundamentalt avslöjar är att alla former, begrepp och ting i sig själva är uppbyggda längs en inre axel av disharmoni.
Då Hill utvidgar en fras som ”3 figurer i triangel (1 med kniv, 2 utan)” till en teckning, är hans metod inte att specificera en viss människa ur den oändliga uppsättningen av alla människor, utan avslöjar i stället ”människan” som något som inte är obestämt utan i grunden obestämt, oroligt. Figurerna i scenerna uppfyller inte arketypiska eller allegoriska roller, de vägrar att bli ställföreträdare för något annat än sig själva, som de inte heller lyckas identifiera sig med fullt ut. Men dessa figurer räddas från symbolikens upphöjda tomhet, eller anti-symbolik, genom sin envisa ipseitet, sin förvirring och ångest, sina misstag i bildandet av de nödvändiga genitalierna. De sitter i en perfid dishabille som begränsas och förstärks av den inhemska infrastrukturen, informellt iscensatt: en obäddad säng, en filmkamera spänd som en orm, en sockel bortom en dragen gardin, de tomma bjälkarna i ett välvt tak, ett uttag. Allt detta för att säga att teckningarna inte bara aldrig är vad de tycks vara utan också aldrig vad de är – en konceptuell dehiscens mellan vad en sak är och vad den säger att den är.
Utställningens titel kommer från Matteus 11:28: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tungt belastade, så ska jag ge er vila. Ta mitt ok på er … så skall ni finna vila för era själar. Ty mitt ok är lätt och min börda är lätt.” Ett ok är en anordning för att sammanfoga ett par dragdjur. Ett ok utför samma uppgift som metaforen eller metonymin, det skapar en förbindelse, en senor, mellan olika delar, ett språng som görs för att avslöja en väsentlig enhet eller korrespondens som annars är dold. Hills ok är dock detta: en iterativ snara där inget uttryck någonsin är slutgiltigt och där ändå ingenting någonsin är förbrukat.