Bliver en jätte
I början var starten av Verve Records ett sätt för Granz att utöka sin JATP-koncession. Snart nog insåg artister som uppträdde både i publiken och på scenen möjligheten att göra studioplattor med Granz. I slutet av 1940-talet hade Granz redan skrivit kontrakt med några stora namn till sina nystartade bolag Clef och Nogran, däribland Charlie Parker, Billie Holiday, Dizzy Gillespie, Lester Young, Count Basie och Stan Getz.
Julhelgen 1955 kom beskedet att Granz skulle bilda ett nytt konglomeratbolag. Granz var snabb med att lägga Clef och Norgran Records under sitt nya moderbolags paraply. Denna geniala sammanslagning gav hans embryonala bolag en lista med anmärkningsvärda namn och skivor. Denna relativt lilla men potenta skara representerar nu vad som allmänt kallas jazzens gyllene era.
Så mycket att både George Avakian, Columbias jazzchef, och hans motsvarighet på RCA Victor hade svårt att hänga med. Endast Blue Note Records, som tidigare samma år hade släppt Miles Davis första 12″ LP, var tillräckligt oberoende för att kunna verka utanför de stora bolagen och få en lista som kunde konkurrera med Verves egen.
Granz vilade inte på sina lagrar, utan började snabbt arbeta med att skriva kontrakt med nya artister som hade en bredare musikalisk inriktning. Detta i sin tur fick många nya fans att börja lyssna på jazzen när den blomstrande genren började ta plats på bakgatorna i USA:s största städer.
Några av de mest triumferande inspelningarna från denna tidiga period inkluderar Ella Fitzgeralds Great American Songbook, som började med The Cole Porter Songbook 1956. Kronan på verket var dock klarsynen att tillåta ett duettalbum med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Även om det inte var ett självklart val av duettpartners blev resultatet briljant och kom att bli känt som ett av historiens viktigaste jazzsångalbum. Satchmos inspelning med Oscar Peterson – som spelade piano på ovan nämnda album – är ett annat exempel på hur man plockar ut två musikaliska giganter, sätter ihop dem och skapar magi i studion.
Peterson, en kanadensisk pianist, var den näst mest produktiva artisten på Verve Records med totalt 47 album. Han följdes av Stan Getz på 43 och Ella Fitzgerald på 42. Hans arbete som en fruktansvärd ledare för en trio eller kvartett lyser verkligen med album som Great American Songbook, The Jazz Soul of Oscar Peterson eller Oscar Peterson At The Concertgebouw.
Under sina tidiga år hade Clef två av de bästa jazzpianisterna vid sidan av Peterson; Art Tatum och Bud Powell. Denna trio regerade över tangenterna fram till 1962, då en annan expert på svarta och vita gjorde sin debutskiva för Verve; Bill Evans med Empathy. Detta var pianisten som skulle spela in Kind Of Blue med Miles Davis 1959, den mest uppskattade jazzskivan i historien som ofta beskrivs som ”made in heaven”. Evans spelade in sammanlagt 16 album med Verve och uttryckte den stora mångfalden i sin klangfärg på album som Conversations With Myself och den majestätiska Bill Evans With Symphony Orchestra.
Detta var hardbopens, bebopens och jazzens gyllene tidsålder i allmänhet och några av de mest musikaliskt och kulturellt viktiga verken genom tiderna släpptes, många av dem via Verve. När 60-talet grydde och rock’n’roll skapade popularitet var Verve tvunget att svänga om för att nå en ny publik och hålla sig i framkant.