Handel med utsläppsrätter kompletterar den traditionella metoden för miljöreglering genom att använda marknadsprinciper för att kontrollera föroreningar. Programmet har sedan starten kritiserats för att vara orättvist och ogenomförbart. Ändå fortsätter konceptet med handel med föroreningstillstånd att spridas.
De flesta miljölagar begränsar mängden avfall eller föroreningar som varje reglerad anläggning får släppa ut till luft, vatten eller mark. Dessa gränser skrivs sedan in i tillstånden. Tillsynsmyndigheterna övervakar anläggningen för att se till att tillstånden följs. En anläggning som överskrider den tillåtna utsläppsnivån kan få böter eller straffas på annat sätt. Denna metod för att kontrollera föroreningar kallas command and control.
I 1990 blev avdelning IV i Clean Air Act Amendments den första federala lagen som kodifierade ett marknadsbaserat tillvägagångssätt för kontroll av föroreningar . Titeln reglerade utsläppen av svaveldioxid i ett försök att minska det sura regnet . Det fastställdes ett mål om en minskning på 10 miljoner pund (4,5 miljoner kg) av kraftverkens utsläpp av svaveldioxid. Lagen gav varje kraftverk rätt till en viss föroreningsnivå. Företag som släpper ut mindre än vad de har rätt till kan sälja resten av sina utsläppsrätter till andra företag.
Titel IV omdefinierade föroreningar som en handelsvara, som fläskbälgar eller sojabönor i terminskontrakt. En av de största handelstransaktionerna med föroreningar ägde rum mellan två allmännyttiga företag, Tennessee Valley Authority (TVA) och Wisconsin Power and Light. TVA, en av de största utsläpparna av svaveldioxid, betalade flera miljoner dollar till ett av de renaste företagen i landet, Wisconsin Power, för rätten att släppa ut ytterligare 4 500 kg svaveldioxid. Trots den uppenbara framgången är finansanalytiker och chefer inom försörjningsindustrin fortfarande skeptiska till den nya marknadens framtid.
Om marknaden blir etablerad fruktar kritiker att affärer som den mellan TVA och Wisconsin Power bara kommer att bli vanligare. Eftersom marknaden maximerar vinsten kan vissa företag som redan är mycket förorenande spendera pengar på att köpa rätten att förorena i stället för att sanera sina produktionsprocesser. Andra, renare företag kan fortsätta att tillhandahålla de extra utsläppsrätterna. Vissa delar av landet kommer att vara mer förorenade än andra.
Förespråkare av den marknadsbaserade metoden svarar att om man bara uppnår målet att minska utsläppen av svaveldioxid med 10 miljoner lb (4,5 miljoner kg) kommer landet som helhet att gynnas. De ser också en fördel med att göra föroreningar kostsamma, för då kommer företagen att ha ett ekonomiskt intresse av att minska dem.
Debatten om genomförbarheten och rättvisan i handeln med utsläppsrätter fortsätter. Andra regionala och lokala myndigheter, t.ex. Southern California Air Quality Management District, har övervägt att införa sådana åtgärder inom sina jurisdiktioner.
Se även: Jordbruksföroreningar; Luftföroreningar; Luftvård; Luftkvalitet; Miljöekonomi; Grön politik; Grön skatt; Behandling av industriavfall; Havsföroreningar; Kostnader och nyttor för föroreningskontroll; Hantering av radioaktivt avfall; Rening av avloppsvatten; Minskning av fasta avfallsmängder; Återvinning och återvinning av fast avfall; Minskning av giftanvändning; Avfallshantering; Avfallsreducering; Vattenföroreningar
RESSOURCER
PERIODISKA TIDSKRIFTER
Allen, F. E. ”Tennessee Valley Authority Is Buying Pollution Rights from Wisconsin Power”. Wall Street Journal (11 maj 1992): A12.
Mann, E. ”Market-Driven Environmentalism: Det falska löftet”. GREEN: Grantmakers Network on the Economy and the Environment 1 (vinter 1992): 1-3.
Portney, P. ”Market-Driven Environmentalism: Tomorrow’s Success.” GREEN: Grantmakers Network on the Economy and the Environment 1 (Winter 1992): 1, 3-5.
.