”The Pastor’s Wife” Det är så de flesta presenterar mig. Vissa har frågat om det stör mig? Jag lutar åt att ta det som en komplimang. Ja, jag är min egen person och har min egen identitet. Men jag lärde mig för länge sedan att min sanna identitet finns i Kristus… och Kristus har kallat mig till att vara en hjälpreda åt min make, som råkar vara pastor. Det är en ära att tjäna tillsammans med honom, och det är ett privilegium för mig att vara förknippad med honom.
Under åren har jag fått frågor och kommentarer som dessa: ”Hur är det att vara en pastors hustru? Hur klarar du av att göra allt… barn, en man och pastorns hustru? Jag skulle aldrig kunna göra det!”
Hur gör jag det? Genom Guds rena nåd.
Jag har bara gjort detta i (nästan) nio år. Även om jag verkligen inte har bemästrat det, har Herren definitivt lärt mig en hel del på vägen.
Det är en sådan välsignelse att det nästan är pinsamt att dela de svårare delarna med er, för jag vill inte på något sätt att någon ska gå därifrån med intrycket att det är mer en börda än en välsignelse. Med det sagt finns det verkligen svårigheter som hör till området, så jag ska ge dig hela bilden som du frågar efter.
Jag gifte mig inte med en pastor, jag gifte mig med en byggnadsarbetare. Det var ungefär åtta år senare som vi gick in i heltidstjänst. Jag tar upp det vid den punkt där min man slutligen underkastade sig Herren och sa till mig: ”Det känns som om det är meningen att vi ska grunda en kyrka.”
Det är så här mina tankar gick till.
1. Ok, jättebra! Jag är med.
2. Oooh, det betyder att jag blir pastorsfru.
3. Oooooh, det betyder att våra barn blir pastorsbarn.
Så naturligtvis kontaktade jag några pastorsfruar som jag kände och googlade ”pastorsfruars artiklar”. Man skulle vilja skrika åt redundansen eftersom de ALLA. SÄGER. DEN. SAMMA. TING! Jag tyckte dock att det var intressant. Jag tyckte också att det var skrämmande. Om alla sa samma sak var det bäst att jag satte mig upp och var uppmärksam. Och det jag hörde var tillräckligt för att få håret på mina armar att resa sig.
Förväntningarna. Ensamheten. Pastorns barn. Kampen för att skydda familjens tid. Lönesänkningen. Osäkerheten. Kritiken (av maken och dig själv). Fiskskålen. Och så vidare. Även om de flesta prövningar är gemensamma för alla pastorsfruar finns det vissa variationer beroende på några faktorer… har du en liten församling eller en megakyrka? Är du en kyrkosättare eller har du klivit in i en etablerad kyrka? Tjänar du i första hand din lokala församling, eller skriver och talar din man också och är känd nationellt? Jag skulle snart få reda på vad allt detta innebar och vad som följde med det.
Det verkade som om Herren hade tagit fel tjej om du frågar mig! Då slog det mig, som om någon riktade pilbåge och pil rakt mot mitt hjärta och träffade mitt i prick: ”Åh, kära nån! Just den person i kyrkan som jag hade gjort mig skyldig till att döma från tid till annan, är just de skor jag kommer att gå i nu.” Om det inte var en nykterhet. Jag var faktiskt tvungen att ångra mig. Gömma mig under täcket och vädja till Herren att skydda mig från just den dom som jag ibland hade utdelat. Åh, vilken ironi.
Jag kände mig förresten inte som en ”typisk” pastorsfru. Jag kan inte säga hur många gånger jag har tänkt: ”Dessa stackars människor, de är fast med mig”. Jag har ett förflutet som skulle få vem som helst att undra varför han valde mig för den här rollen. Jag kan inte laga mat. Jag kan inte sjunga. Jag kan inte spela piano, jag har inte gåvan att undervisa och jag är ingen bra värdinna – att tänka nummer 1 har något med det att göra. Behöver du inte alla (eller åtminstone en, för guds skull!) av dessa element för att ta på dig den här positionen? I ett nötskal kan man säga att jag var livrädd. Men samtidigt hade jag sett skönheten i tjänsten. Jag hade sett de fantastiska sätt som Gud rörde sig på. Jag hade stått i vördnad inför hur Jesus visade sig gång på gång på ett sätt som bara han kunde göra. Så samtidigt som jag var livrädd var jag också hoppfull och förväntansfull inför den nya säsongen.
Det har varit en sådan resa! Det har funnits hjärtesorg djupare än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och glädje mer riklig än vad jag någonsin visste var möjligt. Vi har gått på äventyr som jag tidigare bara hade drömt om och har haft några av de mest vardagliga dagarna däremellan. Vi har sett saker som jag kunde ha gått en livstid utan att se och vi har sett saker som vi för alltid är tacksamma för att Herren tillät oss att sitta på första parkett.
Vi tjänar en av de mest fantastiska grupper av människor du någonsin kommer att träffa. Det är verkligen en ära. Och vi har förvisso gjort många misstag. Allt gott som har kommit från denna tjänst är av ren Guds nåd. Vi är skyldiga honom allt. ☝️
För att vara ärlig var jag inte säker på hur jag skulle närma mig det här inlägget. Det har varit sparat i mina utkast i flera månader. Det finns så många riktningar man skulle kunna ta det här ämnet. Jag skulle kunna skriva en hel bok. (Hmmm, kanske en dag.) Jag tänkte att om jag någonsin ska publicera det så är det bäst att jag får det gjort. Jag bestämde mig för att beröra några av de viktigaste punkterna som jag får frågor om och skicka det till er.
Förväntningarna:
Jag kan ärligt säga att jag har ställt högre förväntningar på mig själv än vad jag någonsin har känt från vår församling. Det har varit sällsynt att jag har hört sårande ord eller sett sårande blickar riktade mot mig. Visst har jag vänt ett hörn eller två och vetat varför ”de” slutade prata. Och då och då har jag fått känslan av att någon var besviken på mig, att jag svek deras uppfattning om vad jag ”borde vara” eller ”borde göra”, men på det hela taget är folk antingen riktigt bra på att dölja sin besvikelse, eller så accepterar de mig verkligen för den jag är och för det jag kan erbjuda under den här säsongen i vår tjänst. 😉
Det är svårt, jag skulle gärna vilja vara allt för alla människor, men vi vet att det inte är praktiskt möjligt för någon av oss. I början ville jag så gärna vara på varje funktion, kunna träffa alla som behövde det, delta i allt jag blev inbjuden till osv. Tog lite tid att lära sig att det inte bara är omöjligt, det skulle också vara ohälsosamt. Den tjänst som Herren har kallat mig till i första hand är för min man och mina barn. Om jag får det ur spel kommer jag inte att vara till någon nytta för någon och kommer att sluta med en familj som ogillar kyrkan.
Läs mer på morganidleman.com