av Brian Klein 21 juli 2015
Det amerikanska justitiedepartementet har nyligen genomfört ett antal uppmärksammade utredningar och åtal mot företag och entreprenörer med anknytning till bitcoin och digitala valutor.
Två prominenta och rubrikskapande exempel: År 2014 åtalade justitiedepartementet Bitcoin-pionjären Charlie Shrem, vilket ledde till att han erkände sig skyldig och dömdes till två års fängelse. Och mer nyligen ingick justitiedepartementet, i samordning med FinCEN (Financial Crimes Enforcement Network) vid det amerikanska finansdepartementet, ett förlikningsavtal med Ripple Labs Inc. för att lösa en brottsutredning. Den förlikningen resulterade i 700 000 dollar i civilrättsliga påföljder och att företaget måste vidta omfattande korrigerande åtgärder.
Vad många av dessa brottsbekämpande åtgärder har gemensamt, inklusive de två som just nämnts, är en enda federal straffrättslig lag som de bygger på, helt eller delvis. Denna lag är 18 U.S.C. § 1960, som gör det till ett federalt brott att driva en olicensierad penningöverföringsverksamhet. Av alla brottsanklagelser som federala åklagare kan utreda och väcka är det få som är så lätta att åtala och så svåra att försvara sig mot som en 1960-anklagelse.
För att förstå varför det är så, måste man förstå vad 1960 står för i dag, hur den har förändrats med tiden, vad som förändrades som ett resultat av Patriot Act 2001 och hur den vanligen tolkas.
18 U.S.C. § 1960 i dag
Som det ser ut i dag föreskriver 1960 följande:
Vem som medvetet bedriver, kontrollerar, förvaltar, övervakar, leder eller äger hela eller delar av en olicensierad penningöverföringsverksamhet ska dömas till böter i enlighet med denna titel eller fängelse i högst fem år, eller båda. (Understrykning tillagd.)
1960 fortsätter sedan med att räkna upp tre kategorier av olicensierade penningöverföringsföretag, vilka sammanfattningsvis är:
1. De som är verksamma i en delstat som kräver att verksamheten är licensierad och gör det till en förseelse eller ett brott att inte göra det.
2. De som inte följer finansdepartementets föreskrifter som omfattar en sådan verksamhet (t.ex, registrera sig hos FinCEN).
3. De som överför pengar som sändaren vet att de kommer från eller är avsedda att finansiera brottslig verksamhet.
I de två första kategorierna (statlig licensiering och efterlevnad av Finansdepartementets bestämmelser) kräver 1960 i sig inte att justitiedepartementet bevisar att den tilltalade kände till att han eller hon behövde en specifik statlig licens eller var tvungen att följa Finansdepartementets bestämmelser.
En anmälan om 1960 är ett allvarligt brott. Det är ett brott och kan bestraffas med fängelse i upp till fem år och/eller höga böter. Även den egendom som är kopplad till en överträdelse kan beslagtas och bli föremål för civilrättslig och straffrättslig förverkande.
18 U.S.C. § 1960 Före 2001
För 2001 var 1960 betydligt annorlunda och det var mycket svårare att åtala. Genom Patriot Act ändrades lagen för att eliminera det ”kryphål” som krävde att den tilltalade skulle veta att han, hon eller det var olaglig verksamhet. Före 2001 löd den relevanta inledande delen av 1960:
Den som bedriver, kontrollerar, förvaltar, övervakar, leder eller äger hela eller delar av en verksamhet med vetskap om att verksamheten är en olaglig penningöverföringsverksamhet, ska dömas till böter i enlighet med denna avdelning eller fängelse i högst fem år, eller bådadera. (Understrykning tillagd.)
Den första kategorin av olicensierade penningöverföringsföretag före 2001 lyder dessutom:
har medvetet bedrivit verksamhet utan lämplig penningöverföringslicens i en stat där sådan verksamhet är straffbar som en förbrytelse eller ett grovt brott. . . (Understrykning tillagd.)
Den andra kategorin (efterlevnad av finansdepartementet) var oförändrad i och med Patriot Act, och den sista kategorin, som fokuserade på problem med penningtvätt (se ovan), var ett nytt tillägg.
Det faktum att Patriot Act tog bort ”knowing the business is an illegal money transmitting business” i den första delen av 1960 och ”intendentally” i den första kategorin av företag som inte har tillstånd för att överföra pengar, har fått stora återverkningar.
Hur 18 U.S.C. § 1960 har tolkats
Enligt justitiedepartementet och de få domstolar som har konfronterat frågan (med rapporterade beslut) är 1960 nu ett brott med allmänt uppsåt, vilket innebär att det inte krävs något brottsligt uppsåt för att vara skyldig till att begå det. En svarande behöver bara begå den specifika förbjudna handlingen för att bli funnen skyldig (t.ex. behöver en svarande bara driva en penningöverföringsverksamhet i stat X utan den nödvändiga statliga licensen).
Förändringarna av 1960 till följd av Patriot Act är viktiga för de framväxande branscherna för bitcoins och digitala valutor, som är föremål för en intensiv granskning av de brottsbekämpande myndigheterna. Detta beror på att endast tre stater (SC, NM, MT) inte har licenssystem för överföring av pengar. För de 52 andra stater och territorier som har det kan kraven vara förvirrande och komplexa. Att veta om man behöver en statlig licens är inte alltid så tydligt, särskilt när det gäller vissa innovativa affärsmodeller. Och finansdepartementet har många krav som är betungande och komplicerade att genomföra på rätt sätt, även om det i sig är relativt enkelt och okomplicerat att registrera sig hos FinCEN.
Det bör också understrykas att en enskild person eller en grupp av personer kan åtalas för ett 1960 års brott. 1960 är inte begränsat till enheter som är bolagiserade eller på annat sätt har någon formell rättslig status.
Sammantaget, som det ser ut i dag, är justitiedepartementets syn på 1960 att det inte spelar någon roll om en svarande visste att han, hon eller det var tvunget att följa lagens bestämmelser, så länge justitiedepartementet kan bevisa att svaranden inte följde lagen, kan svaranden åtalas för och befinnas skyldig till ett 1960-överträdelsebrott. Detta synsätt ger uppenbarligen justitiedepartementet ett enormt utrymme för att väcka åtal för 1960 års brott och ett relativt lågt hinder för att få till stånd en fällande dom. Om en privatperson eller ett företag av misstag till exempel misslyckades med att skaffa sig en statlig licens eller bröt mot en mindre regel från finansdepartementet, skulle de alltså kunna åtalas för brott.
Möjliga försvar
Alla detta sagt har advokater som försvarar en klient som åtalats för en 1960-årsöverträdelse hävdat att trots Patriot Act-ändringarna av 1960-årsöverträdelsen kvarstår kravet på brottsligt uppsåt, och vissa domare har i viss begränsad omfattning instämt i det. Till exempel, i U.S. v. Talebnejad anklagades en far, en mor och deras son för att ha brutit mot 1960 eftersom de drev två penningöverföringsföretag i Maryland utan den nödvändiga statliga licensen, där det är ett brott att göra detta ”medvetet och avsiktligt”. Distriktsdomstolen ansåg att den federala åklagaren behövde bevisa att familjen agerade ”medvetet och uppsåtligt”, vilket den delstatliga lagen kräver. Åklagaren överklagade och Fjärde kretsen upphävde domen och konstaterade att ändringarna i Patriot Act tog bort alla krav på uppsåt. En avvikande appellationsdomare ansåg att Patriot Act endast tog bort 1960 års tidigare krav på uppsåt om det underliggande beteendet var knutet till ett federalt brott (kategori två: efterlevnad av finansdepartementet), inte om åtalet grundade sig på en underlåtenhet att följa delstatliga lagkrav (kategori ett).
Självklart kommer en kunnig brottsbekämpningsadvokat som svar på en anklagelse från 1960 inte bara att eventuellt ta upp frågan om brottsligt uppsåt (möjligen med viss framgång), utan han eller hon kommer också att utforska ett antal andra potentiellt fruktbara försvar, beroende på fakta och omständigheter i fallet. En av dem är att hävda att klienten inte bedrev sin verksamhet som ett företag utan snarare i en personlig egenskap (t.ex. att han endast köpte och sålde bitcoins i personligt investeringssyfte). En annan är att vädja till åklagarens breda handlingsutrymme och förklara att t.ex. underlåtenheten att registrera sig i stat X var ett oavsiktligt förbiseende som gjordes av en klient som i övrigt följde reglerna fullt ut. Som ett sista exempel kan en försvarsadvokat också framgångsrikt hävda att klienten underlät att följa lagen på grundval av råd från ett kompetent juridiskt ombud (vilket kan erbjuda ett fullständigt försvar mot åtalet).
Men inget av dessa potentiella försvarsargument, eller några andra för den delen, tar bort dessa fakta. 1960, så som justitiedepartementet tolkar det, ger nästan obegränsat åklagardiskretion, vilket gör det till en relativt enkel brottsanklagelse att väcka och säkra en fällande dom. Och eftersom domstolarna hittills tycks ha ställt sig bakom justitiedepartementets tolkning kan det vara en mycket svår anklagelse att försvara.
Brian E. Klein är partner på advokatbyrån Baker Marquart LLP, där hans verksamhet är inriktad på försvar av brottmål, regleringar och civilrättsliga tvister. Han har stor erfarenhet av att företräda klienter som är involverade i Bitcoin (inklusive många ledande entreprenörer och nystartade företag), och han tjänstgjorde tidigare som federal åklagare i Los Angeles 2007-2012. I juli 2015 fick en klient som han representerade i federal domstol och som stod inför en enda anklagelse om brott mot § 1960 sitt fall avskrivet före rättegången.
I denna bakgrundsbeskrivning och för argumentationens skull antog Klein att 18 U.S.C. § 1960 är tillämplig på bitcoin och digitala valutor och de personer och företag som använder dem på något sätt (t.ex. en bitcoinbörs).