En 27-årig man besökte en tandläkarmottagning för en rutinkontroll. Radiografisk undersökning visade en väldefinierad radiolucens i vänster underkäke.
Historia
Patienten nekade till att ha haft smärta i vänster underkäke. När han tillfrågades om trauma förnekade han att han hade någon historia av trauma i regionen. Patienten verkade vara i ett allmänt gott hälsotillstånd utan någon betydande sjukdomshistoria. Hans tandhistoria omfattade rutinmässig restaurativ behandling.
Undersökningar
Patientens vitala tecken befanns alla vara inom normala gränser. Extraoral undersökning av huvud- och halsregionen visade inga förstorade eller palperbara lymfkörtlar. Intraoral undersökning visade att inga avvikelser fanns närvarande.
Baserat på den kliniska undersökningen av patienten beställdes utvalda periapikala röntgenbilder, bettvingar och en panoramafilm. En genomgång av panoramafilmen visade en ovoid radiolucens i den vänstra underkäken (se röntgenbild). Radiolucensen verkade enöig med väldefinierade och kortikerade gränser. Radiolucensen var placerad under den impakterade tand nr 17 och ovanför underkäkens nedre gräns. Inga andra avvikelser noterades på panoramaröntgenbilden.
Klinisk diagnos
Baserat på den kliniska och radiografiska informationen som finns tillgänglig, vilken av följande är den mest sannolika diagnosen?
- residualcysta
- radikulär cysta
- Stafne defekt
- traumatisk bencysta
- dentigerös cysta
.
Diagnos
- Stafne defekt
Diskussion
Stafne defekt (även känd som Stafne bencyste, lingual mandibulär spottkörteldepression, statisk bencyste eller statisk bendefekt) är en utvecklingsmässig konkavitet som finns nära den tredje molaren eller vinkelområdet i underkäken. Dr Edward Stafne beskrev först defekten 1942 som en asymtomatisk radiotransparent lesion belägen nära mandibelns vinkel.
Lokaliserad på mandibelns lingualyta är Stafne-defekten en fokal fördjupning av det kortikala benet. Denna defekt är inte en cysta (som termerna Stafne-bencysta och statisk bencysta antyder), utan snarare en konkavitet. Konkaviteten kan innehålla spottkörtelvävnad, en mängd andra vävnader (t.ex. muskler, bindväv, fett eller lymfoid vävnad) eller saknar innehåll. Som namnet developmental lingual mandibular salivary gland defect antyder, när konkaviteten innehåller spottkörtelvävnad, tror man att konkaviteten orsakas av att en del av den submandibulära körteln har fastnat under utvecklingen.
Kliniska kännetecken
Stafne-defekten är asymtomatisk och upptäcks vanligen vid röntgenundersökning. Stafne-defekten uppskattas förekomma i mindre än 0,05 procent av röntgenundersökningarna. Män drabbas oftare än kvinnor, med 80 till 90 procent av alla fall identifierade hos män.
På en panoramaröntgenbild framträder Stafne-defekten som en ovoid eller rund radiolucens med väldefinierade, kortikerade gränser. Storleken kan variera från 1 till 2 centimeter i diameter. Denna defekt uppvisar sällan en förändring i storlek, därav termen ”statisk” i statisk bendefekt eller statisk bencyste.
Stafne-defekten återfinns på den linguala ytan av mandibeln mellan mandibularkanalen och den nedre gränsen, omedelbart anterior till mandibelns vinkel. I vissa fall kan den nedre gränsen vara avbruten av defekten och uppträda som en skåra vid palpation. Denna defekt sträcker sig inte över mandibularkanalen och kommer inte i kontakt med mandibularmolarernas toppar. Stafne-defekten förekommer oftast unilateralt, även om den också har rapporterats förekomma bilateralt.
Diagnos och behandling
Diagnosen av Stafne-defekten ställs baserat på avsaknad av symtom och röntgenfynd. Det radiografiska utseendet och defektens läge är karakteristiska. En biopsi är inte indicerad. I de fall där en biopsi utförs hittas vanligen normal spottkörtelvävnad. Andra lesioner som kan övervägas i differentialdiagnosen för Stafne-defekten är radikulära cystor, residualcystor och traumatiska bencystor. När man skiljer mellan dessa lesioner och Stafne-defekten är läget viktigt – dessa lesioner är alla belägna ovanför mandibularkanalen.
Stafne-defekten kräver ingen behandling. När den röntgenologiska diagnosen väl är fastställd är regelbundna panoramaröntgenbilder allt som behövs.
Joen Iannucci Haring, DDS, MS, är professor i klinisk tandvård, Section of Primary Care, The Ohio State University College of Dentistry.