Att föda på sjukhus var aldrig ett alternativ för mig. Jag har alltid velat föda mina barn hemma omgiven av dem jag älskar. Jag föddes själv hemma tillsammans med mina tre systrar, så det är onödigt att säga att jag uppfostrades utan rädsla för att föda naturligt. När jag blev gravid hade jag genast ett nytt samtal med min man Eric om min önskan att föda vårt barn hemma. Jag förväntade mig att jag skulle behöva göra en hel del övertalning, men Eric var med på tåget redan från början.
Min graviditet gick bra, mina besök hos Jan var alltid avslappnade och lättsamma eftersom jag inte hade så många frågor eftersom min mamma fick sina barn hemma och jag växte upp med att titta på våra födelsevideor på våra födelsedagar.
Den sista gången jag träffade Jan var vid vårt hembesök i 36 veckor. Jag hade burit Daphne mycket lågt i bäckenet under hela graviditeten och Jan hade alltid svårt att känna efter huvudet när hon dokumenterade barnets position. Hon var en ”huvudlös bebis”, brukade Jan retas med, men genom elimineringsprocessen kom vi fram till att hennes huvud låg långt ner i mitt bäcken. På grund av detta beslutade Jan vid min 36-veckorskontroll att göra en inre undersökning (vilket inte är vanligt), bara för att se om hon kunde känna huvudet. Och visst fanns Daphnes huvud precis där och jag var 2 cm utvidgad och 80 % utspädd. Jag var chockad! Skulle jag få värkar snart? Jan försökte lindra min oro genom att berätta att jag kunde vara så här i flera veckor.
Jag förväntade mig att jag skulle få värkar efter mitt förfallodatum, eftersom de flesta förstagångsmammor är sena. Men vattnet gick klockan fyra på morgonen, sex dagar för tidigt. Det kändes som om något inom mig bröts. Jag kände det precis innan det hände och satte mig rakt upp i sängen, och sedan knäppte det och jag sprang till badrummet. Eric kom in i badrummet några sekunder senare och efter att ha sett den våta fläcken på sängen frågade han: ”Är det som just hände det som jag tror att det just hände?”. För första gången under min graviditet kände jag mig nervös och rädd. Jag ringde Jan bara för att meddela att vattnet hade gått. Hon sa åt mig att gå tillbaka till sängen och försöka få lite vila, och att ringa henne med en uppdatering när sammandragningarna började. Jag ringde också min mamma och pappa (som skulle komma till förlossningen) för att ge dem en förvarning.
Jag försökte somna om, men jag började genast få kramp i ländryggen. Efter ungefär en timme eller så spydde jag. Jag märkte att min ryggsmärta kom och gick riktigt intensivt i några sekunder och var dova kramper däremellan. ”Härligt”, tänkte jag, ”ryggarbete”. Poetisk rättvisa, eftersom jag gav min mamma ryggmärgsbesvär. Efter bara ett par timmar var jag olycklig; ingen tidig förlossning för mig, jag hoppade direkt över till aktiv förlossning. Jag kunde inte hålla ett samtal längre, så Eric ringde min mamma och Jan och berättade vad som hänt. De sa att de skulle ge sig iväg. Jan var drygt en och en halv timme bort och min mamma ungefär 50 minuter bort.
Jag tillbringade det mesta av tiden på händer och knän lutad på min träningsboll med Eric som gnuggade fast mottryck på min nedre del av ryggen. Jag tror att jag spydde en andra gång innan mina föräldrar anlände runt 7:30 på morgonen och Jan anlände kort därefter vid 8:00 på morgonen. Efter att mitt team hade gjort allt klart ville Jan kolla mig och jag var nästan 8 cm. ”Wow”, tänkte jag. ”Inte konstigt att det här var så intensivt.” Vid det laget var jag för utmattad för att röra mig, så det slutade med att jag stannade kvar på sängen liggandes på sidan så att Eric kunde fortsätta att massera min rygg.
Jag kände lusten att börja trycka runt klockan 10 på morgonen. Jag kunde bara pressa under sammandragningarna så det tog en hel timme att pressa ut Daphne. Jag minns att jag vid ett tillfälle tänkte: ”Jag tror inte att jag klarar det här”. Jag var så trött, förlossningen i ryggen hade tagit allt ur mig. Jan sa: ”Du klarar det redan, Kacie, du klarar det.” Min mamma hörde också av sig och de sa unisont: ”Om vi kunde ta din plats skulle vi göra det. Även om vi vet hur mycket det gör ont skulle vi göra det för din skull eftersom vi vet vad som finns i slutet. Vi vet hur det känns när man väl har barnet i famnen.”
Och de hade rätt! Klockan 11.15 efter bara 7 timmars förlossning fick jag sträcka mig ner och dra Daphne Grace till världen. Inget kan beskriva det ögonblicket. Allt arbete, all smärta, allt blod, svett och tårar är så värt det för den där känslan av ren glädje när man föder naturligt. Det är helt otroligt vad våra kroppar är kapabla till….och även jag skulle göra allt igen, i ett hjärtslag.
Kacie Thomas