Joan Didons On Keeping A Notebook
I Joan Didons berättelse finns det många tillfällen då författaren har en tydligt identifierad händelse. En sådan händelse är när författaren inleder med en intressant men tvetydig passage om en kvinna vid namn Estelle. Hon namnger platsen och de inblandade personerna. I ett annat stycke berättar hon om sin första anteckningsbok, en Big Five-tablett, och anledningen till att hennes mamma gav henne den. Detta avsnitt beskrev vad hennes första anteckning var och insikten bakom den.
En tydligt beskriven miljö är när författaren använde levande detaljer för att beskriva scenen med Estelle: platsen, personerna i rummet och samtalet. Hon berättar också om när hon började använda en anteckningsbok, en Big Five-tablett. Författaren för också anteckningar om var hon ser saker. Hon beskriver till exempel hur hon var på Beverly Hills Hotel och kom ihåg att hon såg samma blondin från Beverly Hills Hotel på Saks Fifth Avenue i en minkpäls. Författarens skrivande kan dock vara förvirrande eftersom hon ständigt byter miljöer.
Joan använder sig av levande detaljer genom hela sin berättelse. Ett avsnitt som jag tyckte var mycket beskrivande är det om kvinnan med maken som föddes natten då Titanic sjönk. Joan beskriver solen som ”en kalifornisk vintersol”. Hon fortsätter med att i detalj berätta om sin baksmälla, att hon kör över en svart orm och avslutar med ett intressant samtal om varför kvinnan lämnade sin man. Dessa detaljer var bland annat ” en liten sju månader gammal bebis” och ”1 000 dollar i månaden till hyra”.
Författaren upprätthåller en konsekvent synvinkel genom hela berättelsen. Läsaren vet att hon talar hela tiden eftersom hon är berättaren. Joan upprätthåller en ton som är nyfiken. Hon ställer ständigt frågor om varför hon skriver anteckningar och under tiden delar hon med sig av och förklarar olika händelser som hon hade antecknat.
Joan gör flera påpekanden under berättelsen om att skriva anteckningar. Hon säger att hon inte skriver anteckningar för att föra ett sakligt protokoll. Hon skulle ofta skriva anteckningar som ”vissa skulle kalla lögner”. Vid ett tillfälle säger hon att anteckningsböcker inte bara handlar om andra människor utan även om oss själva. Avslutningsvis nämner författaren i de sista styckena att anteckningar är till för att hjälpa en själv att hålla kontakten med allt, det förflutna och nuet. ”Och jag antar att hålla kontakten är vad anteckningsböcker handlar om.”