Under 2011 var Norge den åttonde största exportören av råolja i världen (med 78 Mt) och den nionde största exportören av raffinerad olja (med 86 Mt). Det var också världens tredje största naturgasexportör (med 99 bcm), med betydande gasreserver i Nordsjön. Norge har också några av världens största potentiellt exploaterbara kolreserver (belägna under den norska kontinentalsockeln) på jorden.
Norges rikliga energiresurser utgör en betydande källa till nationella inkomster. Råolja och naturgas stod 2015 för 40 % av landets totala exportvärde. Som andel av BNP är exporten av olja och naturgas cirka 17 %. Som ett sätt att garantera säkerheten och mildra den ”holländska sjukdomen” som kännetecknas av fluktuationer i oljepriset, leder den norska regeringen en del av dessa exportintäkter till en pensionsfond, Government Pension Fund Global (GPFG). Den norska regeringen får dessa medel från sina marknadsandelar inom oljeindustrin, t.ex. sin andel på två tredjedelar av Statoil, och fördelar dem genom sin statligt kontrollerade inhemska ekonomi. Denna kombination gör det möjligt för regeringen att fördela naturresursernas rikedomar till välfärdsinvesteringar för fastlandet. Genom att knyta denna skattepolitik till oljemarknaden av jämlikhetsskäl skapas en ekonomisk lösning på ett problem med offentlig tillgång till nyttigheter, där ett fåtal utvalda kan skörda de direkta fördelarna med en offentlig nyttighet. På hemmaplan har Norge tagit itu med de komplikationer som uppstår med oljeindustrins marknader för att skydda fastlandets ekonomi och statliga ingripanden för att fördela intäkterna i syfte att motverka chocker i betalningsbalansen och för att trygga energiförsörjningen.
De externa effekter som Norges verksamhet ger upphov till på miljön utgör ett annat problem, bortsett från de inhemska ekonomiska konsekvenserna. Större delen av den norska gasen exporteras till europeiska länder, 20 % av den europeiska gasförbrukningen kommer från Norge och den norska oljan står för 2 % av den globala oljekonsumtionen. Med tanke på att tre miljoner fat olja tillför 1,3 miljoner ton koldioxid per dag till atmosfären när den förbrukas, 474 miljoner ton per år, är den globala koldioxidpåverkan från Norges naturresursförsörjning betydande. Trots att Norge exporterar åtta gånger mer energi än vad som förbrukas i landet, kommer merparten av Norges koldioxidutsläpp från olje- och gasindustrin (30 %) och från vägtrafiken (23 %). För att ta itu med problemet med koldioxidutsläpp har den norska regeringen vidtagit olika åtgärder, bland annat genom att underteckna multilaterala och bilaterala avtal för att minska sina utsläpp i stället för den ökande globala miljöhänsynen.
Norge kan fungera som en förebild för många länder när det gäller förvaltning av petroleumresurser. I Norge är goda institutioner och en öppen och dynamisk offentlig debatt som involverar en mängd olika aktörer i det civila samhället nyckelfaktorer för en framgångsrik förvaltning av petroleumresurser.
NordsjöoljaEdit
I maj 1963 hävdade Norge suveräna rättigheter över naturresurserna i sin sektor av Nordsjön. Prospekteringen inleddes den 19 juli 1966 när Ocean Traveller borrade sitt första hål. Den inledande utforskningen var fruktlös, tills Ocean Viking hittade olja den 21 augusti 1969. I slutet av 1969 stod det klart att det fanns stora olje- och gasreserver i Nordsjön. Det första oljefältet var Ekofisk, som producerade 427 442 fat råolja 1980. Därefter har också stora naturgasreserver upptäckts och det var just denna enorma mängd olja som hittades i Nordsjön som gjorde Norges separata väg utanför EU möjlig.
Med bakgrund av den norska folkomröstningen 1972 om att inte gå med i Europeiska unionen agerade det norska näringsdepartementet under ledning av Ola Skjåk Bræk snabbt för att upprätta en nationell energipolitik. Norge beslutade att hålla sig utanför OPEC, hålla sina egna energipriser i linje med världsmarknaden och spendera intäkterna – kända som ”valutagåvan” – i Norges oljefond. Den norska regeringen inrättade sitt eget oljebolag, Statoil, och tilldelade Norsk Hydro och det nybildade Saga Petroleum borrnings- och produktionsrättigheter.
Nordsjön visade sig innebära många tekniska utmaningar för produktion och prospektering, och norska företag investerade i att bygga upp kapacitet för att möta dessa utmaningar. Ett antal ingenjörs- och byggföretag uppstod ur resterna av den i stort sett förlorade varvsindustrin och skapade kompetenscentra i Stavanger och Oslos västra förorter. Stavanger blev också en landbaserad samlingsplats för offshore-borrningsindustrin. På grund av raffinaderiernas behov vid framställning av speciella kvaliteter av kommersiella oljor importerade Norge 3,5 miljarder norska kronor av utländsk olja 2015.
Olja från Barents havRedigera
I mars 2005 förklarade utrikesminister Jan Petersen att Barents hav, utanför Norges och Rysslands kust, kan innehålla en tredjedel av världens återstående oupptäckta olje- och gasfält. 2005 upphävdes också moratoriet för prospektering i den norska sektorn, som infördes 2001 på grund av miljöproblem, efter ett regeringsskifte. En terminal och en anläggning för flytande naturgas håller nu på att byggas vid Snøhvit, och man tror att Snøhvit också kan fungera som en framtida mellanlandningsplats för oljeutvinning i Norra ishavet.