Däcksbränder är annorlunda.
Det finns en anledning till att däcksbranden i Springfield är ett återkommande skämt i The Simpsons: den förkroppsligar den här idén om dålig framförhållning och planering, om att försöka åstadkomma något utan att verkligen tänka igenom alla konsekvenser.
Det finns ofta en aspekt av att man inte bryr sig om åskådare eller framtida parter som en däckbrands skadliga ångor kommer att påverka, för att inte tala om det faktum att dessa ångor garanterat kommer att vara hemska. (Innehållet i en containerbrands rök är slumpmässigt, men det är i allmänhet mindre troligt att det är lika hemskt.)
Men det finns en nyckelkomponent i en däckbrand som skiljer sig från en containerbrand, och den är mest relevant när vi använder den för att beskriva teknik: däckbränder är inte en biprodukt av ”normal verksamhet”.
Ett medvetet beslut måste fattas för att inte bara samla in utan också bygga upp den där högen med däck. Vi var tvungna att tända eld på den. Och till skillnad från bränder i containrar brinner däckbränder mycket längre. De är extremt svåra att släcka när de väl har startat, om vi ens bryr oss om att försöka släcka dem.
Förresten, det är kanske det som är den viktigaste aspekten av analogin: däckbränder kan brinna långsamt i veckor (eller till och med årtionden!) På grund av detta kan det vara bra att vi staplar upp alla våra däck, men när de brinner under ytan reagerar vi inte för att släcka branden, eftersom vi inte ens ser den förrän det är för sent.
Det är därför skämtet i Simpsons är ett stående inslag: Springfields däckbrand har blivit så okontrollerbar att samhället bara rycker på axlarna, går vidare och för det mesta struntar i den, och accepterar att det är vad de byggt och att det är för svårt att släcka den nu.
Interessant nog är alla dessa effekter kända. Vi vet intuitivt att däckbränder är dåliga. Riktigt illa. Ändå har någon uppsättning omständigheter någonstans lett till slutsatsen att det var bättre att bygga och underblåsa en sådan än att… ja… inte göra det.