Empty Man Syndrome

Det gamla sjukhuset vid UCLA är ett omfattande tegelkomplex som byggdes på 1950-talet. Dess förskjutna korridorer sträcker sig längre än någon annan icke-militär byggnad i USA. Endast Pentagon har fler korridorer. Någonstans uppe på tredje våningen, i ett hörn för mig själv, ligger den plats där jag tillbringade större delen av min utbildning – jag satt vid en dator och körde statistiska modeller för neurovetenskaplig forskning om depression.

Laboratoriet studerade biomarkörer för respons på behandling med antidepressiva läkemedel. Det vill säga, vi strävade efter att se om det fanns något vi kunde mäta om hjärnaktivitet som skulle kunna förutsäga vem som skulle få det bättre av vilken medicinering och när. Om antidepressiva läkemedel fungerade likadant på alla skulle detta inte vara nödvändigt, men det gör de inte. Vi vet att ett visst antidepressivt medel kommer att fungera utmärkt på ungefär en tredjedel av personerna, göra ett okej jobb på en annan tredjedel och inte göra mycket för resten. Men innan man faktiskt ger medicinen till personen i tre månader är det svårt att säga vem som kommer att reagera och vem som inte kommer att reagera.

Under en av mina första dagar där hörde jag mina kollegor viska om en patient. En mumlade något om ”tom” som jag inte riktigt kunde höra. Jag hoppade in i samtalet och frågade vad de pratade om. Hon svarade: ”Jag sa att han har ’Empty-man-syndromet'”. Intresserad frågade jag henne vad det var. Det var en term som hon kommit på för att beskriva vissa män med depression. Det gäller killar i 40-årsåldern och uppåt som var singel eller skild och inte har några vänner, är arbetslösa eller fast i ett jobb de inte gillar och inte har några riktiga hobbies. Jag frågade varför hon hittade på en term för detta, och hon suckade: ”För att de aldrig verkar bli bättre.”

Detta sände en stöt genom mig, när jag tänkte på dessa ensamma män som lider genom sina glädjelösa liv. Hennes beskrivning av empty-man-syndromet fick mig att inse enkelheten i de nuvarande behandlingarna av depression. De mediciner som användes i våra studier kanske förbättrade deras serotoninsignalering eller förändrade noradrenalinaktiviteten, men ett enkelt piller kunde inte ta itu med dessa komplexa influenser som livet har på hjärnan och som konspirerade mot dem.

För båda könen är socialt stöd extremt kraftfullt i kampen mot depression, särskilt stöd från en kärleksfull maka/make. I en studie från Cornell undersöktes effekten av äktenskap på återhämtning från depression (Meyers 2002). När man kontrollerade för andra faktorer, mer än fördubblade äktenskapet oddsen för ett snabbt tillfrisknande (2,4 gånger för att vara exakt).

Självklart är äktenskap inte det enda sättet att få socialt stöd, men kvinnor kan ha lättare att få socialt stöd från andra ställen än från sin partner. I en stor studie om depression, som genomfördes i 23 länder, var det en mycket starkare riskfaktor för depression att vara ensamstående eller änkling för män än för kvinnor (Van de Velde 2010).

Förutom socialt stöd är känslan av att ha ett syfte i livet en viktig aspekt av lycka. Detta är en av anledningarna till att det kan vara ett skydd mot depression att ha ett arbete, och varför det kan vara förödande att förlora sitt arbete. I en tysk studie (Warnke 2014) tittade man på patienter som lagts in på sjukhus för depression – de var alltså i ganska dåligt skick. Forskarna ville se vilka faktorer som kunde förutsäga om de skulle läggas in på sjukhus igen i framtiden. Det visade sig att det hjälper att ha ett jobb. Patienter som hade ett jobb vid tiden för sin första sjukhusvistelse minskade risken för att bli inlagd på sjukhus igen med 32 %. Viktigt är att en stor studie från Spanien – med över 15 000 personer – visade att arbetslöshet har en större effekt på män, som orsakar en större risk än kvinnor att utveckla depression (Artazcoz 2004).

Så vissa aspekter av socialt stöd tillsammans med arbetslöshet bidrar mer till depression hos män än hos kvinnor. Tyvärr kan dessa faktorer samverka och skapa en ännu svårare situation för män. I en äldre studie från Massachusetts undersöktes depression hos 100 män som alla var arbetare som just hade blivit uppsagda (Gore 1978). De var också alla gifta, men hade olika grader av socialt stöd. Studien visade att män med lågt socialt stöd påverkades mycket mer av arbetslöshet än män med högre socialt stöd. Så om en man förlorade sitt jobb, men hade ett bra socialt stöd, kunde det gå bra för honom. Men utan det sociala stödet ökade förlusten av ett jobb avsevärt hans risk att bli deprimerad.

Detta betyder inte att orsakerna till depression har sina rötter enbart i livsomständigheterna. Det är långt ifrån sanningen. Men genetik, erfarenheter från tidig barndom och copingstrategier kombineras alla med livsomständigheter och slumpmässig tur för att få hjärnan att fastna i depression. Depression berövar hjärnans förmåga att få tillgång till glädje. Men ibland, även om den vore kapabel, kan det inte finnas någon glädje att uppleva.

Den här korta kommentaren om empty man syndrome har fastnat hos mig i nästan 10 år. Och jag tror att det beror på att jag på den tiden såg i den en svag spegling av mitt eget liv. Jag satt själv dag efter dag och var osäker på om jag verkligen borde gå på forskarskolan, jag hade ingen flickvän och jag oroade mig för att jag aldrig skulle hitta den rätta. Tänk om jag bara inte dök upp på jobbet och låg i sängen hela dagen och tyckte synd om mig själv? Skulle någon märka det? Jag kunde se hur dessa tomma män aldrig skulle kunna återhämta sig. När man väl börjar falla mellan stolarna är det svårt att sluta falla.

Jag skriver inte om detta för att övertyga folk om att män har det sämre än kvinnor. Faktum är att det är mer än dubbelt så vanligt att kvinnor är deprimerade som män. Jag skriver om detta för att belysa komplexiteten hos depression som sjukdom. Det finns fortfarande så mycket som vi inte förstår. Men människor vill i allmänhet inte höra komplicerade svar, så vi ger dem inte. Läkare ger också bränsle åt förenklingen av depression, inte avsiktligt, utan för att de har en begränsad uppsättning medicinska interventioner och vi förstår inte varför de fungerar.

Det viktiga är att vi hela tiden får en bättre förståelse för hur alla de olika variablerna samverkar. Som jag beskrev ovan har många studier lyft fram de samverkande bidragen från socialt stöd, sysselsättning och kön. Biomarkörer för att förutsäga behandlingssvar förfinas långsamt. Vi vet till exempel att personer med högre aktivitet i den främre cingulaturen har större sannolikhet att reagera på antidepressiva läkemedel (Korb 2009). Ja, vi förstår inte varför, och vi förstår inte hur detta hänger ihop med och interagerar med de andra faktorerna, men vi gör framsteg.

Människor klagar ofta på effektiviteten hos antidepressiva medel – att de inte fungerar på alla, eller att det tar för lång tid innan de fungerar. Men jag gillar att tänka på det på det andra sättet. Med tanke på depressionens komplexitet, hur intrikat det mänskliga sinnet är, hur lite vi förstår och de otaliga sätt vi fastnar i lidande, är även då ibland ett litet piller allt som krävs för att bli bättre. Och det kommer bara att gå uppåt härifrån.

Om du gillade den här artikeln så kolla in min nya bok – The Upward Spiral: Använd neurovetenskap för att vända depressionens kurs, en liten förändring i taget

Artazcoz L et al (2004). Arbetslöshet och psykisk hälsa: Understanding the Interactions Among Gender, Family Roles, and Social Class. Am J Public Health.

Gore S (1978). The Effect of Social Support in Moderating The Health Consequences of Unemployment. J Health and Social Behavior.

Korb A et al (2009). Rostral anterior cingulate cortex theta current density and response to antidepressants and placebo in major depression. Clinical Neurophys.

Meyers B et al (2002). Predictors of Early Recovery From Major Depression Among Persons Admitted to Community-Based Clinics. Arch Gen Psych

Van de Velde S et al (2010). Könsskillnader i depression i 23 europeiska länder. Cross-national variation i könsskillnader i depression. Social Science and Medicine.

Warnke I et al (2014) Antidepressants: relationship to the time to psychiatric readmission and probability of being in hospital in depressive patients. Frontiers in pub health.