El Maleh Rachamim är en judisk bön för de döda som traditionellt reciteras vid begravningar samt under Yizkor-minnesgudstjänsten på Yom Kippur och de tre pilgrimsfesterna. Tonen sätts av de tre inledande orden: ”Gud full av barmhärtighet”. Bönen fortsätter med att be Gud att ge den avlidnes själ frid och binda den i det eviga livets band. När El Maleh Rachamim sägs offentligt brukar den sjungas till en spöklik melodi.
Det finns versioner av El Maleh Rachamim som sägs för en enskild person samt versioner som sägs för specifika grupper, oftast offer för Förintelsen och stupade israeliska soldater. Men det väsentliga språket är konsekvent genomgående.
Den version som reciteras å en enskild kvinnas vägnar lyder som följer:
אֵל מָלֵא רַחֲמִים, שׁוֹכֵן בַּמְּרוֹמִים, הַמְצֵא מְנוּחָה נְכוֹנָה עַל כַּנְפֵי הַשְּׁכִינָה, בְּמַעֲלַת קְדוֹשִׁים וּטְהוֹרִים כְּזֹהַר הָרָקִיעַ מַזְהִירִים, אֶת נִשְׁמַת (שם הנפטרת בת שם אביה) שֶׁהָלְכָה לְעוֹלָמָהּ, בַּעֲבוּר שֶׁבְּלִי נֶדֶר אֶתֵּן צְדָקָה בְּעַד הַזְכַּרַת נִשְׁמָתָהּ, בְּגַן עֵדֶן תְּהֵא מְנוּחָתָהּ, לָכֵן בַּעַל הָרַחֲמִים יַסְתִּירֶהָ בְּסֵתֶר כְּנָפָיו לְעוֹלָמִים, וְיִצְרוֹר בִּצְרוֹר הַחַיִּים אֶת נִשְׁמָתָהּ, יי הוּא נַחֲלָתָהּ, וְתָנוּחַ בְּשָׁלוֹם עַל מִשְׁכָּבָהּ. וְנֹאמַר אָמֵן
Gud, full av barmhärtighet, som bor i höjden, ge en riktig vila på den gudomliga närvarons vingar, på de heligas och de renas höjd, som lyser som himlavalvets glans, åt själen av , som har gått till sin eviga vila. På grund av detta ska jag, utan att avlägga ett löfte, ge välgörenhet på grund av hennes själs minne, i Edens lustgård ska hennes vila vara. Därför, barmhärtighetens herre, ge henne skydd under dina vingar för evigt, och bind hennes själ i livets band. Gud är hennes arv, och må hon vila i frid på sin viloplats. Och låt oss säga Amen.
Det bildspråk som används i detta stycke liturgi är kraftfullt och suggestivt. Tanken på att våra älskades själar fortsätter att vara bundna till Gud i det eviga livet även efter deras död är ofta en källa till verklig tröst för de sörjande. Men som ofta är fallet i judisk liturgi antyder språket i El Maleh Rachamim något ännu djupare.
Frasen ”skydd av dina vingar” är sayter k’nafav på hebreiska. Ordet sayter (סתר) översätts vanligare med ”gömd” eller ”hemlig”. I judiskt tänkande härstammar hester panim – bokstavligen ”det dolda ansiktet” – från en vers i 5 Mosebok 31:18, där Gud förutspår att det judiska folket kommer att göra uppror mot Toran och att Guds ansikte vid den tidpunkten kommer att vara dolt för dem. Hester panim hänvisar till stunder av djup utmaning när Guds närvaro är svår att urskilja, eller när vädjanden till Gud förblir obesvarade, eller när det verkar som om Gud inte är aktiv i historiens utveckling. Hester panim åberopas ofta i samband med Esters bok (själva namnet Ester är en lek med detta ord), den enda boken i Bibeln där Guds namn inte förekommer, och med Förintelsen, som är en så kraftfull illustration som någon annan av att det i särskilt mörka stunder kan kännas som om Guds närvaro är fördunklad.
Nästa fras i bönen hänvisar till livets band – tz’ror hachayim, på hebreiska. Även här är den mer vanliga associationen till detta ord en negativ sådan. Tzar betyder problem, eller närmare bestämt ”trångsynthet”. Den banbrytande händelsen i den judiska historien var Guds återlösning av Israels folk från slaveriet i Egypten. På hebreiska betyder Egypten miztrayim – bokstavligen ”från den trånga platsen”. Men i det här fallet har trångsyntheten vänds till en positiv bild, det eviga livets nära omfamning.
I stunder av djup sorg kan det ofta kännas som om Guds närvaro är överskuggad och vi befinner oss på en trång plats. Men El Maleh Rachamim omformar subtilt båda dessa naturliga känslor: Guds doldhet blir en plats för skydd och tillflykt, och den trånga platsen blir en plats där man binder sig till en oändlig livskraft.
I likhet med den mer kända sörjarens kaddish – som inte bara kan läsas som ett uttryck för lovprisning utan också som en begäran om att Gud ska bli stor inför dödens bräcklighet – använder El Maleh Rachamim ett subtilt språk för att både erkänna den inskränkning och tomhet som förlusten för med sig och samtidigt be om att den ska avhjälpas.