År 1042 blev Edward ’Bekännaren’ kung. Som överlevande son till Ethelred och hans andra hustru Emma var han halvbror till Hardicanute genom deras mor. Med få rivaler (Knuts linje var utdöd och Edwards enda manliga släktingar var två brorsöner i exil) var Edvard obestridd kung; hotet om usurpation av den norske kungen samlade engelsmännen och danskarna i trohet till Edvard.
Edvard växte upp i exil i Normandie och saknade militär förmåga eller rykte. Hans normandiska sympatier orsakade spänningar med en av Knuts mäktigaste grevar, Godwin av Wessex, vars dotter Edith Edvard gifte sig med 1045 (äktenskapet var barnlöst).
Dessa spänningar resulterade i krisen 1050-52, då Godwin samlade en armé för att trotsa Edvard. Med förstärkningar från grevarna av Mercia och Northumberland förvisade Edward Godwin från landet och skickade drottning Edith från hovet. Edward utnyttjade tillfället för att utse normander till platser vid hovet och som sheriffer på lokal nivå.
William, hertig av Normandie kan ha utsetts till arvtagare. Den fientliga reaktionen på detta ökade normandiska inflytande fick dock Godwin att återvända. Edward bildade därefter en närmare allians med Godwins son Harold, som ledde armén som kungens ställföreträdare (han besegrade ett walesiskt angrepp 1055) och som Edward kan ha utsett till arvinge på sin dödsbädd.
Med tanke på de politiska hoten var England under de sista 15 åren av Edwards regeringstid relativt fredligt. Välståndet ökade i takt med att jordbrukstekniken förbättrades och befolkningen ökade till omkring en miljon invånare. Beskattningen var jämförelsevis lätt, eftersom Edward inte var någon extravagant kung och levde på inkomsterna från sina egna länder (cirka 5 500 pund per år) – han behövde inte heller betala för dyra militärkampanjer. Edward var djupt religiös och var ansvarig för byggandet av Westminster Abbey (i normandisk stil) och han begravdes där efter sin död 1066.