Eduard Bernstein, 1850-1932
Tysk socialdemokratisk partiledare och huvudförfattare till den ”revisionistiska” versionen av marxismen.
Eduard Bernstein var banktjänsteman i Berlin och anslöt sig till det (marxistiska) socialdemokratiska arbetarpartiet (SDAP) av Bebel och Liebknectht 1872. Bernstein deltog i Gotha-kongressen som förenade det marxistiska SPAD-partiet och det lassallianska ADAV-partiet till det gemensamma Socialistiska arbetarpartiet (SAP). När partiet förbjöds och socialistisk verksamhet begränsades i Tyskland 1878 gick Bernstein i exil till Zürich i Schweiz. Bernstein flyttade vidare till London 1888, där han stannade till 1901. Under denna tid var han redaktör för den socialistiska partitidningen Der Sozialdemocrat och blev vän och följeslagare till Friedrich Engels och kom in i kretsen av de fabianska socialisterna. Det var särskilt inflytandet från de sistnämnda som gav upphov till Bernsteins ”revisionistiska” åsikter. Han skulle dock också utnyttja sitt nära förhållande till Engels för att hävda att den marxistiske ledaren själv delade hans åsikter.
Bernstein stannade kvar i London efter att socialisterna hade upphävt sitt förbud i Tyskland 1890. Bernstein var en av huvudförfattarna till 1891 års marxistiskt inriktade ”Erfurtprogram” för det nybildade socialdemokratiska partiet (SPD).
Länge var Eduard Bernstein en ledande person inom det marxistiska etablissemanget, som ansågs vara Engels’ arvtagare, men han förvånade sina vänner och hela den socialistiska rörelsen när han tog avstånd från den marxistiska revolutionära tesen. I praktiken hävdade Bernstein att Marx hade fel när han identifierade arbetarnas revolutionära potential, när han förutspådde deras ökande elände och kapitalismens slutliga kollaps genom en proletär revolution. Bernstein konstaterade att arbetarklassens villkor förbättras, inte försämras, och att viljan eller behovet av revolution försvagas – något som han hävdade att Marx själv hade erkänt som en möjlighet.
Edward Bernstein lade först fram sina revisionistiska åsikter i en serie artiklar iDieNeue Zeit 1896 och 1898, som senare utmynnade i hans avhandling från 1899. Bernstein förnekade oundvikligheten av ”klasskonflikter”, teorin om ökande kapitalkoncentration och kapitalismens plötsliga kollaps. Bernstein hävdade därför att marxistiska socialister borde lägga sina ”revolutionära” förhoppningar åt sidan och sträva efter en mer praktisk, stegvis rörelse mot en socialistisk stat i ett parlamentariskt demokratiskt sammanhang. På ett mer teoretiskt plan betonade Bernstein den ”idealistiska” sidan av den hegelska dialektiken, som han ansåg att Marx hade övergivit alltför snabbt. Senare, genomsyrad av nykantianskt tänkande, betonade han mer och mer socialismens etiska sida. Han var ingen anhängare av arbetsvärdeteorin eller den abstrakta karaktären hos den marxistiska ekonomin.
Bernsteins idéer från 1896-99 bestreds bittert av ortodoxa marxianer som Rosa Luxemburg, Karl Kautsky och Vladimir Lenin. De fick SPD att officiellt fördöma revisionismen 1899, men debatten rasade ändå inom partiet. När han återvände till Tyskland 1901 blev han ledare för den revisionistiska fraktionen och ökade dess attraktionskraft avsevärt bland partimedlemmarna. År 1902 valdes han in i riksdagen. Bernstein, som alltid var en fredlig person, avgick från partiet på grund av dess stöd till den tyska krigsansträngningen och grundade ett ”oberoende” USPD. Även om Bernstein var motståndare till SPD:s ”majoritet” stödde han inte Rosa Luxemburgs och Spartakistförbundets mer radikala strävanden. Han anslöt sig åter till SPD efter kriget och satt kortvarigt i regeringen 1919. Mellan 1920 och 1928 var Bernstein SPD-delegat i riksdagen och en av de mest högljudda motståndarna till det framväxande nazistpartiet. Han dog innan de kom till makten.
Under hela denna tid förblev SPD officiellt ett marxistiskt parti genom sitt Erfurtprogram, dess teori förblev ”ortodox” och ”revisionism” tolererades endast som en minoritetsåsikt. Det var först 1959 som SPD vid en berömd Bad Godesburgkonferens formellt släppte sin marxistiska teori och erkände sin identitet som ett reformistiskt arbetarparti – vilket Bernstein hela tiden hade velat.