Då Vladimir Putin vann en nationell omröstning om författningsändringar kan han nu förbli Rysslands president fram till 2036 om han väljer att ställa upp igen. Efter 20 år vid makten är berättelsen om Rysslands kaotiska 1990-tal fortfarande central för Putins legitimitet som den ledare som återställde stabiliteten.
Och även om decenniet fortfarande splittrar den allmänna opinionen är det ingen tvekan om att det var en farlig och spännande period. 90-talets tvetydighet sammanfattas av det då populära ryska ordet bespredel, titeln på ett fängelsedrama från 1989 som betyder anarkistisk frihet och oansvarig auktoritet.
På den tiden sågs Rysslands turbulenta post-sovjetiska övergång som en lurig sidoföreställning till ett stabilt västerland efter det kalla kriget. En generation senare har den periodens osäkerheter en större resonans än vad de hade då.
Demokraternas undergång
Nio-talet inleddes med Sovjetunionens första flerpartival i mars 1990 då Boris Jeltsin gick fram som Rysslands ledare. Det avslutades punktligt den 31 december 1999 när Jeltsin avgick till förmån för Putin, hans utpekade efterträdare.
Tidigare årtionde innehöll två misslyckade kupper 1991 och 1993 och avskaffandet av både det styrande kommunistpartiet och Sovjetunionen. Massiva ekonomiska omvälvningar inträffade när de ekonomiska banden till Sovjetunionen bröts, en marknadsekonomi skapades och chockterapi åtföljdes av massprivatiseringar.
Den sociala effekten var enorm. Den förväntade livslängden sjönk, med upp till fem miljoner vuxna dödsfall i överskott i Ryssland 1991-2001, födelsetalen kollapsade och båda dessa trender förvärrades av utbredd brottslighet och människohandel. Dessa negativa effekter var koncentrerade till perioder av ekonomisk kris 1991-1994 och 1998-1999.
Den kraftigt ökande ojämlikheten och framväxten av en ny förmögenhetsklass, inklusive några ledande reformatorer, innebar att termen ”demokrat” hade blivit ett skällsord redan 1992.
Lyssna på Recovery, en serie från The Anthill Podcast, för att höra mer om hur världen återhämtade sig från tidigare kriser, bland annat ett avsnitt om den postsovjetiska övergången på 1990-talet.
St Petersburgs reformatorer
Min egen forskning från den perioden visar hur koncentrationen av makten var en trend ända från början av reformerna. Det var från en del av själva reformrörelsen som den regeringsstil som förknippas med Putin växte fram.
Jag anlände till S:t Petersburg 1991 och förväntade mig att studera konflikten mellan demokratiska och kommunistiska ideologier. I stället fann jag att konflikten stod mellan två grupper av reformatorer – de som stödde ett starkt verkställande styre och de som förespråkade ett representativt eller parlamentariskt styre. Det var en repris av 1800-talets ryska debatt mellan protagonister från stat och samhälle. I båda fallen var det statsvetarna som vann.
För förespråkare av ett starkt exekutivt styre, såsom den ledande reformatorn och borgmästaren i S:t Petersburg, Anatolij Sobtjak – under vilken Putin tjänstgjorde som ställföreträdare – var valda fullmäktigeledamöter ett hinder för ett effektivt styre.
Alla reformvänner förenades i sitt motstånd mot hårdföra sovjeters kuppförsök i augusti 1991, men från och med då växte splittringen i reformlägret mellan förespråkarna för exekutiv och representativ makt alltmer. Den kulminerade i oktober 1993 i en kort väpnad konflikt mellan presidenten och parlamentet. De parlamentariska styrkorna var mestadels antiliberala nationalister, men de stöddes också av råden. Bland dem fanns det reformatoriskt ledda rådet i S:t Petersburg, som då var djupt indraget i en rättslig konflikt med Sobtjak, dess tidigare ordförande, på grund av vad rådsmedlemmarna ansåg vara hans överdrivna maktkoncentration.
Jeltsin beordrade sina styrkor att beskjuta parlamentet för att kväsa kuppförsöket. När parlamentet var besegrat upplöstes de flesta region- och stadsfullmäktige i hela landet och ersattes av församlingar med minskade befogenheter.
Konflikten mellan Sobtjak och hans tidigare allierade fortsatte fram till hans död 1999. Vid det laget hade hans tidigare ställföreträdare Putin nått toppen av den verkställande makten på nationell nivå och tagit med sig många av Sobtjaks S:t Petersburg-team för att bilda kärnan i sin Kreml-administration.
Makt, koncentrerad
Maktkoncentration på alla nivåer i hierarkin innebar en mer intensiv nollsummakamp för att vinna den, snarare än de kompromisser som är inneboende i parlamentariska system. Högre insatser innebar att aggressiv mobilisering av medierna för ett informationskrig blev ett kännetecken för 1990-talets valpolitik på regional nivå, enligt mönstret från 1996 års presidentval.
Då hade korruptionen i samband med privatiseringen gjort Jeltsin och reformisterna impopulära – och många fruktade att kommunisterna skulle återvända till makten. Demokraterna var tvungna att ta till desperata åtgärder. Alla tänkbara resurser mobiliserades för att se till att Jeltsin blev omvald – inklusive uppgörelser med mäktiga oligarker med stora medieimperier. Kommunisterna besegrades, men priset blev en endemisk cynism mot den demokratiska processen.
Jeltsins presidentskap förblev lydigt mot Rysslands regionala guvernörer och oligarkerna. Det föll på Putin att inskränka dessa gruppers makt och han kampanjade år 2000 under parollen ”lagens diktatur”. Att en sådan slogan kunde få folkligt stöd visar i vilken grad allmänheten hade blivit desillusionerad i slutet av 1990-talet. Riktningen mot maktkoncentration hade dock fastställts nästan ett decennium innan Putin valdes till president.
Rysslands reformatorer på 90-talet uppnådde i stort sett den oåterkalleliga ekonomiska förändring de ville ha. De var mindre framgångsrika när det gällde att skapa en positiv berättelse om det nya Ryssland. Reformerna hade verkat bygga på idén att Ryssland behövde lära sig så mycket som möjligt från väst. Med tiden växte besvikelsen över denna idealiserade syn på väst och den allmänna opinionen blev mer nationalistisk.
I slutet av 1990-talet var nationalismen både ett hot och en möjlighet. Precis som under Putins föregångare, tsar Alexander III i slutet av 1800-talet, tycktes politiken vara att nationalismen skulle förse staten med en ideologi samtidigt som centraliseringen skulle hindra den från att gå överstyr. De nya författningsändringar som Putin nu har infört fortsätter denna dubbla väg av större maktkoncentration och betoning av nationell identitet och suveränitet – och båda har sitt ursprung i början av 1990-talet.