Det finns ingen möjlighet att fly:

En nyligen genomförd studie av nyligen fängslade personer visar att det är vanligt att bevittna våld och att det är en traumatiserande upplevelse i fängelset.

av Emily Widra,2 december 2020

I början av året – innan COVID-19 började slita sig fram genom USA:s fängelser – dödades fem personer i Mississippis delstatsfängelser under loppet av en vecka. En medborgarrättsadvokat rapporterade i februari att han fick 30 till 60 brev varje vecka som beskrev utbredd ”misshandel, knivhuggning, nekad sjukvård och repressalier för missförhållanden” i Floridas delstatsfängelser. Samma månad lämnade personer som sitter fängslade på Souza-Baranowski Correctional Center i Massachusetts in en stämningsansökan där de dokumenterade anklagelser om övergrepp från kriminalvårdares sida, bland annat att de blivit elchockade, slagna och attackerade av vakthundar.

Men även om dessa fruktansvärda historier fick en del uppmärksamhet i media, förbises och ignoreras ofta våldet bakom galler. Och när det får offentlig uppmärksamhet saknas nästan alltid en diskussion om effekterna på dem som tvingas bevittna detta våld. De flesta som sitter i fängelse vill återvända hem till sina familjer utan incidenter och utan att förlänga sitt straff genom att delta i ytterligare våld. Men under sin fängelsevistelse blir många människor ofrivilliga vittnen till fruktansvärt och traumatiserande våld, vilket framkommer i en publikation från februari av professorerna Meghan Novisky och Robert Peralta.

I sin studie – en av de första studierna i detta ämne – intervjuar Novisky och Peralta nyligen fängslade personer om deras erfarenheter av våld bakom galler. De finner att fängelserna har blivit ”exponeringspunkter” för extremt våld som undergräver rehabilitering, återanpassning och psykisk och fysisk hälsa. Eftersom detta är en kvalitativ (snarare än kvantitativ) studie som bygger på omfattande öppna intervjuer är resultaten inte nödvändigtvis generaliserbara. Studier som denna ger dock en inblick i individuella erfarenheter och pekar på områden som behöver studeras ytterligare.

Deltagarna i Noviskys och Peraltas studie rapporterade att de bevittnat frekventa, brutala våldshandlingar, bland annat knivhuggningar, attacker med skållande substanser, övergrepp på flera personer och mord. De beskrev också de kvardröjande effekterna av att bevittna dessa traumatiska händelser, inklusive hypervigilans, ångest, depression och undvikande. Dessa traumatiska händelser påverkar hälsan och de sociala funktionerna på ett sätt som inte skiljer sig så mycket från de efterverkningar som överlevare av direkt våld och krig möter.

Våld bakom galler är oundvikligt och traumatiserande

Våld i fängelse är oundvikligt. Fängelserna är konstruerade så att de erbjuder få säkra utrymmen där man kan smita undan – och de som finns erbjuder endast ett litet skydd. Noviskys och Peraltas resultat är ett eko av tidigare forskning som avslöjar att intagna personer ofta ”känner sig säkrare” i sina privata utrymmen, t.ex. celler, eller i ett övervakat eller strukturerat offentligt utrymme, t.ex. ett kapell, snarare än i offentliga utrymmen som duschar, receptioner eller på sin enhet. Men även inne i sina celler är människor sårbara för att se eller höra våld och för att själva bli offer.

Deltagarna i Noviskys och Peraltas studie diskuterade grafiska, fruktansvärda våldshandlingar som de hade bevittnat under sin fängelsevistelse: knivhuggningar, misshandel, brutna ben och attacker med provisoriska vapen. Vissa deltagare tvingades till och med till direkt, ofrivilligt deltagande, genom att tvingas städa upp blod efter en attack eller ett mord. ”Jag använde så mycket blekmedel i badrummet … jag kunde inte titta”, minns en deltagare. ”Jag bara fortsatte att hälla blekmedel i det , och hälla blekmedel i det, och sedan skulle jag moppa det.” Som författarna kortfattat konstaterar: ”Våldets bördor läggs inte bara på de direkta offren, utan även på våldsvittnen.”

Reaktioner på bevittnat våld bakom galler kan resultera i posttraumatiska stressymptom, som ångest, depression, undvikande, överkänslighet, hypervigilans, självmordsbenägenhet, flashbacks och svårigheter med känsloreglering. Deltagarna beskrev att de upplevde flashbacks och var hypervaktiva även efter frigivningen. En deltagare förklarade: ”Jag försöker ändra mitt liv och mitt tänkande. Men det dyker alltid upp. Jag får flashbacks om det … bara hur våldet är. På en bråkdel av en sekund kan man vara cool. Och i nästa ögonblick är det folk som blir knivskurna eller ett slagsmål bryter ut för ingenting.”

Effekterna av att bevittna våld förvärras av redan existerande psykiska problem, som är vanligare i fängelser och häkten än hos allmänheten. Som en deltagare i Noviskys och Peraltas studie uttryckte det, är fängelset ingen plats för att återhämta sig från tidigare trauman eller för att hantera pågående psykiska problem: ”Jag tror inte att det gjorde min PTSD värre, det gjorde bara att den PTSD jag redan hade utlöste symptomen.”

Våld i fängelse i siffror

Fängelser är till sin natur våldsamma platser där intagna personer (ofta med en egen historia av viktimisering och trauma) ofta utsätts för våld med katastrofala konsekvenser. Eftersom det inte finns någon nationell undersökning om hur många människor som bevittnar våld bakom galler har vi sammanställt uppgifter från olika undersökningar från Bureau of Justice Statistics och en nationellt representativ studie från 2010 för att visa förekomsten av våld. Tabellen nedan visar de senaste tillgängliga uppgifterna,1 även om det är troligt att många av dessa händelser är underrapporterade.

Med tanke på det stora antalet våldsamma interaktioner som sker bakom galler, samt de nära utrymmena och den knappa integriteten i kriminalvårdsanstalter, är det troligt att de flesta eller alla intagna bevittnar någon form av våld.

Uppskattning av förekomsten av våld i fängelser och häkten

	Rapporterade incidenter och uppskattningar
Våldsindikator	Statsfängelser	Federalt. fängelser	County jails	Källa
Dödsfall genom självmord i kriminalvårdsanstalt	255 dödsfall 2016		333 dödsfall 2016	Dödlighet i statliga och federala fängelser, 2001-2016; Mortalitet i lokala fängelser, 2000-2016
Dödsfall genom mord i kriminalvårdsanstalt	95 dödsfall 2016		31 dödsfall 2016
”Avsiktligt skadad” av personal eller annan intagen person sedan intagningen i fängelse	14.8 % av de intagna 2004	8 % av de intagna 2004	8 % av de intagna.3 % av de intagna 2004		Survey of Inmates in State and Federal Correctional Facilities, 2004
”Staff-on-inmate assaults”	21 % av de intagna männen blev misshandlade av personalen under sex månader 2005				Wolff & Shi, 2010
”Inmate-on-inmate assaults”	26 396 övergrepp 2005			Census of State and Federal Adult Correctional Facilities, 2005
Incidenter av sexuell viktimisering av intagna personer (begångna av personal och intagna personer)	16,940 rapporterade incidenter 2015	740 rapporterade incidenter 2015	5 809 rapporterade incidenter 2015	Undersökning om sexuella offer, 2015
	1,473 bekräftade incidenter i statliga och federala fängelser och lokala fängelser 2015

Fängelset är sällan den första platsen där intagna personer upplever våld

Även innan de kommer in i ett fängelse eller en anstalt har intagna personer större sannolikhet än de som befinner sig på utsidan att ha upplevt övergrepp och trauman. En omfattande studie från 2014 visade att 30-60 % av männen i statliga fängelser hade posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), jämfört med 3-6 % av den allmänna manliga befolkningen. Enligt Bureau of Justice Statistics har 36,7 % av kvinnorna i statliga fängelser upplevt övergrepp under barndomen, jämfört med 12-17 % av alla vuxna kvinnor i USA (även om denna forskning inte har uppdaterats sedan 1999). Faktum är att minst hälften av de intagna kvinnorna identifierar minst en traumatisk händelse i sitt liv.

Effekterna av detta tidigare trauma bär över till människors fängelsevistelse. De flesta som kommer in i fängelse har upplevt ett ”arv av viktimisering” som gör att de löper större risk att drabbas av missbruk, PTSD, depression och kriminellt beteende. Irritabilitet och aggressivt beteende är också vanliga reaktioner på trauma, antingen akut eller som symptom på PTSD. I stället för att erbjuda behandling eller rehabilitering för att avbryta det pågående trauma som personer som är inblandade i rättsväsendet ofta utsätts för, tyder befintlig forskning på att vårt straffrättsliga system fungerar på ett sätt som bara vidmakthåller en våldsspiral. Det är därför inte förvånande att våld bakom galler är vanligt.

Sambandet mellan tidigare trauman och våld i fängelser belyses ytterligare av en växande mängd psykologisk forskning som visar att traumatiska upplevelser (direkta eller indirekta) ökar sannolikheten för psykiska sjukdomar. Och vi vet att fängslade personer med en historia av psykiska problem är mer benägna att ägna sig åt fysiska eller verbala övergrepp mot personal eller andra fängslade personer.2

Våldet fortsätter efter frigivningen

Våldets kretslopp fortsätter också efter fängelsevistelsen. En analys av mordoffer i Baltimore, Maryland, visade att de allra flesta var inblandade i rättsväsendet, och ett av fyra offer var villkorligt frigivna eller villkorligt frigivna vid tiden för mordet. Annan forskning har visat att svarta vuxna som tidigare suttit i fängelse löper större risk än de som inte har suttit i fängelse att bli slagna, rånade, våldtagna, utsatta för sexuella övergrepp, förföljda eller bevittna att en annan person blir allvarligt skadad.

”Gladiatorskolan” och kopplingar till PTSD bland veteraner

Och även om effekterna av att bevittna våld i kriminalvårdsanstalter inte har studerats i någon större omfattning, påminner Novisky och Peraltas resultat om den betydande psykologiska forskningen om veteraner, bevittnat våld och posttraumatiska stressymptom. Och även om ett fängelse inte är en krigszon gjorde studiedeltagarna själva dessa jämförelser och beskrev fängelset som ”att gå igenom ett kärnvapenkrig”, ”en djungel där endast de starka överlever”, ”att ständigt behöva vara beredd att gå i krig” och ”gladiatorskola”. Veteraner, oavsett exponering för strid, löper oproportionerligt stor risk att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) och kan uppleva samma försvagande symtom på PTSD som Novisky och Peralta dokumenterar bland nyligen fängslade personer.

I en artikel som uppmärksammar PTSD bland vårt lands veteraner beskriver journalisten Sebastian Junger sin egen erfarenhet av symtom på PTSD efter att ha bevittnat våld i Afghanistan. Det är viktigt att han påpekar att endast cirka 10 procent av våra väpnade styrkor faktiskt ser strid, så de orimligt höga siffrorna för PTSD bland återvändande militärer orsakas inte bara av direkt utsatthet för fara.3 Den omfattande psykologiska forskningen om bevittnat våld bland veteraner hjälper oss att bättre förstå riskerna med att bevittna våld i andra sammanhang; med resultaten från Noviskys och Peraltas studie kan vi se ett liknande mönster av posttraumatiska stressymptom bland intagna personer som har bevittnat våldshandlingar, även om de inte deltog direkt.

Att bevittna våld – oavsett om det sker i ett kvarter, på en fängelseavdelning eller på ett slagfält – har allvarliga följder. Exponering för denna typ av stress kan leda till dåliga hälsoresultat, såsom hjärt- och kärlsjukdomar, autoimmuna sjukdomar och till och med vissa cancerformer, som förvärras av otillräcklig kriminalvårdsvård. Tidigare forskning har också visat att våldsamma fängelseförhållanden – inklusive direkt viktimisering, upplevelsen av en hotfull fängelsemiljö och fientliga relationer med kriminalvårdare – ökar sannolikheten för återfall i brott.

Framåtskridande

Novisky och Peraltas studie bör läsas som en uppmaning till mer forskning – och oro – om fängelsevåld. Framtida forskning bör fokusera på effekterna av bevittnat våld på ytterligare marginaliserade befolkningsgrupper, inklusive kvinnor, ungdomar, transpersoner, personer med funktionsnedsättning och färgade personer bakom galler.

Forskarna rekommenderar också policyförändringar med anknytning till sina resultat. I fängelser rekommenderar de traumainformerad utbildning av kriminalvårdspersonal, bedömning av intagna personer för att identifiera dem som löper störst risk att bli offer och en utökning av kriminalvården för att inkludera mer robusta psykiska hälsovårdstjänster och traumainformerade tjänster. De rekommenderar också att vårdgivare i återanpassningssystemet får utbildning om de potentiella konsekvenserna av exponering för extremt våld bakom galler, såsom PTSD, misstro och ångest.

Men även om det är viktigt att ta itu med de omedelbara, allvarliga behoven hos människor som hanterar traumat av fängelsevåld är det enda sättet att verkligen minimera skadan att begränsa exponeringen för den våldsamma fängelsemiljön. Det innebär att man åtminstone måste ta Noviskys och Peraltas sista rekommendation till sitt hjärta: att ändra den ”övergripande frekvensen med vilken fängelsevistelse används som en påföljd”. Vi måste minska de långa strafftiderna och styra om fler människor från fängelse till mer stödjande åtgärder. Det innebär också att vi måste förändra hur vi reagerar på våld, vilket vi utforskar mer ingående i vår rapport från april 2020 om straff för våldsbrott, Reforms without Results.

En omfattande forskning med veteraner visar att trauma inte bara kommer från direkta våldsoffer, utan också kan härröra från att bevittna våld. Forskning bland icke fängelsedömda befolkningsgrupper visar vidare att trauma och kronisk stress har ett antal negativa effekter på människans sinne och kropp. Studier som gjorts bakom lås och bom visar oss att fängelsevistelsen tar hårt på den fysiska och psykiska hälsan, och att det är en utmaning i sig att få tillgång till adekvat vård i fängelset. Med alla dessa faktorer i spel och med våldet som undergräver den lilla rehabiliterande effekt som rättssystemet hoppas ha, staplar vi korten mot intagna människor.