Firandet av 40-årsjubileet av Baltimore Orioles mästarlag i World Series 1970 är inte bara en övning i nostalgi, och inte heller har minnet av tidigare Orioles ära varit en regelbunden övning för den nuvarande Bird-regimen. För flera år sedan uppmärksammades till exempel nästan inte mästarna från 1966, lagets första World Series-vinnare, som besegrade de starkt favorittippade Los Angeles Dodgers och deras Hall of Fame-kastare Sandy Koufax och Don Drysdale.
Så det är lämpligt att den nuvarande Oriole-organisationen på lördag kommer att hedra ett av basebollhistoriens bästa lag, truppen från 1970 som slog sönder ett annat av epokens dominerande lag, Cincinnati Reds och deras ”Big Red Machine” med Johnny Bench och Pete Rose.
1970 års Orioles var centrum för den mest dominanta eran i Baltimores basebollhistoria, som började med Frank Robinsons ankomst 1966, som vann trippelkronan (han ledde American League i slagsnitt, homeruns och insläppta poäng) och utmärkelsen för den mest värdefulla spelaren, och med utnämningen av Earl Weaver som manager 1968.
Följande säsong, 1969, vann Orioles 109 matcher och tog den första av tre raka titlar i American League – en bedrift som endast tre andra AL-föreningar lyckats med, New York Yankees, Detroit Tigers och Athletics i både Philadelphia och Oakland – bara för att sedan bli omkullkastade i World Series av ”miraklet” New York Mets.
Orioles 1970 vann 108 matcher, på väg mot häpnadsväckande 318 segrar på tre säsonger, slutade 15 matcher före Yankees, tillbringade alla utom sju dagar av säsongen på första plats och stannade där för att stanna kvar efter den 21 april.
Hitting, pitching och försvar – 1970 års Orioles utmärkte sig i alla tre. Orioles spelade på det pitcher-vänliga Memorial Stadium, ledde ligan i antal gjorda poäng och hade en ”murderer’s row”-uppställning där alla ordinarie spelare, utom shortstop Mark Belanger, slog 10 eller fler homers, med American League MVP Boog Powell i spetsen med 35.
När det gäller pitching ledde Orioles ligan i genomsnitt av förtjänade poäng och hade tre 20-matchssegrarer i Dave McNally, Mike Cuellar (24 segrar vardera) och Jim Palmer (20 segrar). Trion stod tillsammans för 54 av lagets 60 kompletta matcher – det stämmer, pitch-count aficionados, 60 kompletta matcher, flest i baseball. Som ett resultat av detta hade Orioles avbytare endast 31 räddningar under säsongen, vilket var tredje minst i American League.
Orioles låg på andra plats i American League när det gällde fältarbete, ledda av den ständiga vinnaren av guldhandsken, Brooks Robinson, på tredje basen (han var på väg mot 16 raka utmärkelser). Mittfältaren Paul Blair, herr Belanger och herr Jim Palmer vann var och en guldhandskar under sin karriär, och herr Robinson på högerfältet och Davey Johnson på andra basen var båda alltid underskattade på sina positioner.
Efter stinget av nederlaget mot Mets 1969 var Orioles ett lag på ett uppdrag nästa säsong. Efter att ha vunnit Eastern Division gjorde de processen kort med Minnesota Twins i AL Championship Series och tog sedan de två första matcherna i World Series i Cincinnati innan de vann den första av tre på Memorial Stadium. Endast en sen homerun av Lee May – en framtida Oriole – i match 4 stod i vägen för Baltimores fullständiga dominans.
Efter att ha släppt in tre tidiga Reds-poäng i match 5 skulle dock Cuellar avsluta med en komplett match, när Orioles slagverk slog ut en slutgiltig 9-3-seger för mästerskapet i World Series. Brooks Robinson, som tack vare sitt clutch hitting och sin extraordinära (även för honom) behärskning på fältet, skulle vinna priset som seriens MVP.
1970 års World Series var inte slutet för Birds dominans. Nästa säsong vann Orioles 101 matcher och titeln i American League (över Charlie Finleys uppstickande Oakland A’s), innan de förlorade en tuff världsserie i sju matcher mot Pittsburgh Pirates och deras MVP-högerfältare Roberto Clemente.
Orioles 1970 var naturligtvis ett fantastiskt lag på planen, men de hade ett stabilt front office med ägaren Jerrold Hoffberger (som drev National Bohemian Brewery), executive vice president Frank Cashen och general manager Harry Dalton. Spelarna var en grupp med starka personligheter som ändå kom bra överens och alltid var lagorienterade. Weaver, som var en förespråkare för att använda hela sin 25-mannatrupp, spelade med tre catchers, spelade med sina outfielders i platooning och använde pinch hitters under de dagar då man inte hade utsett någon hitter. Efter sina spelar- och managerkarriärer valdes Brooks Robinson, Frank Robinson, Palmer och Weaver in i baseballens Hall of Fame.
Tyvärr har ett antal spelare från laget för 40 år sedan lämnat oss, bland annat Belanger, Cuellar och McNally, Catcher (och senare coach) Elrod Hendricks, Outfielder Curt Motton och rookie Catcher Johnny Oates (som senare blev Orioles manager). Därför är det passande att detta lag, som var grundläggande och sunt i varje fas av spelet, som Weaver kallade ”det bästa laget i baseball” och som baseballhistorikerna Rob Neyer och Eddie Epstein i sin bok ”Baseball Dynasties” rankar som ett av de tre största i historien (efter 1939 års Yankees med Joe DiMaggio och 1998 års Yankees med Derek Jeter m.fl. som vann 114 matcher), ska hedras.