Den snabbt försämrade kvaliteten på demokratin i Latinamerika

Demokratin står inför stora utmaningar i Latinamerika idag.

Den 16 februari, avbröts till exempel kommunalvalen i Dominikanska republiken på grund av att valmaskinerna inte fungerade i mer än 80 procent av de vallokaler som använde dem. Misslyckandet utlöste stora protester runt om i landet, där tusentals gick ut på gatorna för att kräva förklaringar och för att uttrycka sitt missnöje med Junta Central Electoral (JCE), den karibiska nationens valorgan. Detta har inte bara lämnat landet i en djup politisk kris, utan har lett till att medborgarna har förlorat förtroendet för de demokratiska institutionerna.

Ett annat land som står inför en demokratisk kris i regionen är El Salvador. Den 9 februari samlades tusentals salvadorianer utanför landets lagstiftande församling när landet stod inför sin mest betydande konstitutionella kris sedan undertecknandet av ett fredsavtal för att avsluta inbördeskriget 1992. Krisen började när president Nayib Bukele kallade landets lagstiftare till ett krismöte för att godkänna ett lån på 109 miljoner dollar för den tredje fasen av sin säkerhetsplan, kallad planen för territoriell kontroll. Efter att lagstiftarna förkastat planen kallade presidenten in militärer i kammaren. Ordföranden i församlingen kallade maktdemonstrationen för ett ”kuppförsök” som hotade maktdelningen i landet och åsidosatte centrala demokratiska institutioner.

Den 5 januari iscensatte Nicólas Maduros auktoritära regim i Venezuela vad oppositionsföreträdare kallade en ”parlamentarisk kupp” mot Juan Guaidó, där polisstyrkor blockerade oppositionsledaren från att ta sig in i nationalförsamlingen för att välja parlamentets talman. Detta avslöjar tydligt regimens strategi att avveckla det sista legitima organet bland landets konstitutionella makthavare.

Slutligt har det förekommit våldsamma protester och sociala rörelser i Colombia, Ecuador, Bolivia och Chile.

De här aktuella exemplen visar att demokratin i Latinamerika står inför en kritisk period, enligt en rapport från International IDEA – ”The Global State of Democracy 2019: Addressing the Ills, Reviving the Promise”. I rapporten granskas demokratins tillstånd globalt och det konstateras att även om demokratin fortsätter att expandera, försämras dess kvalitet snabbt och hoten mot demokratin ökar. Rapporten visar att demokratin förblir motståndskraftig, med en hög nivå av medborgarnas stöd, samtidigt som den betonar att de flesta angrepp på demokratin inte är externa utan interna.

Ingen under de senaste fyra decennierna har demokratins framtid varit så hotad som den är idag. Generellt sett är de fyra största riskerna för demokratin: minskat utrymme för medborgerligt agerande, försvagade demokratiska kontrollmekanismer, höga nivåer av ojämlikhet och angrepp på de mänskliga rättigheterna. Särskilt i Latinamerika är många av dessa utmaningar akuta, men överlag är bilden blandad.

Demokratins tillstånd i Latinamerika

Undersökningen visar på regionala utsikter med ljuspunkter och skuggor, tillsammans med en mångfald mellan länderna när det gäller demokratins kvalitet.

Men medan vissa demokratier, som Uruguay och Costa Rica, hör till de bästa i världen har andra – till exempel Brasilien – upplevt en demokratisk urholkning under de senaste åren. Haiti, Honduras, Guatemala, Paraguay, Bolivia och Dominikanska republiken uppvisar alla olika grader av demokratisk bräcklighet. Nicaragua upplever en allvarlig demokratisk tillbakagång, medan Venezuela lider av ett totalt demokratiskt sammanbrott. Dessa två länder är tillsammans med Kuba regionens tre auktoritära regimer.

Det är viktigt att identifiera både de positiva trenderna i de latinamerikanska demokratierna och de viktigaste utmaningarna som de står inför.

De mest anmärkningsvärda positiva aspekterna är:

1. Under de senaste 40 åren har Latinamerika gjort de mest betydande vinsterna i världen och blivit den tredje mest demokratiska regionen i världen, efter Nordamerika och Europa.
2. Den stora majoriteten av regionens demokratier har uppvisat anmärkningsvärd motståndskraft: Endast 27 % av dem har drabbats av avbrott under de senaste 40 åren.
3. Latinamerika har gjort stora framsteg i fråga om val – val accepteras faktiskt allmänt som det enda legitima sättet att komma till makten – och regionen har det högsta valdeltagandet i världen, med ett regionalt genomsnitt på 67 %.
4. Men även om det återstår mycket att göra, är det den region som har den högsta procentandelen kvinnliga parlamentsledamöter i världen, med ett regionalt genomsnitt på 27 %. Det finns dock för närvarande ingen kvinnlig vald latinamerikansk president. I Bolivia, som genomgick en politisk kris efter att presidentvalet ogiltigförklarades, har Jeanine Añez utsetts till landets interimspresident.

Det finns också en lång rad utmaningar, bland annat:

1. Fyra decennier efter att den tredje demokratiska vågen inleddes visar regionen tecken på demokratisk trötthet. Enligt Latinobarómetro sjönk det totala stödet för demokrati till 48 procent, den lägsta nivån på senare år, medan likgiltigheten mellan en demokratisk och en auktoritär regim steg från 16 till 28 procent. Missnöjet med demokratin ökade från 51 % till 71 % mellan 2009 och 2018.
2. Krisen för den representativa demokratin förvärras. Förtroendet för de lagstiftande församlingarna ligger på mediokra 21 %, medan förtroendet för de politiska partierna har sjunkit till anemiska 13 %.
3. Regionen har fortfarande de högsta nivåerna av inkomstskillnader i världen: Av de 26 mest ojämlika länderna i världen är 15 (58 %) latinamerikanska.
4. Regionen ligger också på tredje plats, efter Afrika och Mellanöstern, när det gäller korruption; den har de högsta nivåerna av brottslighet och våld i världen; och trots många reformer fortsätter den svaga rättsstaten att vara en akilleshäl för demokratin i regionen.
5. Väsentligt är att godkännandegraden av regeringarna har sjunkit betydligt och stadigt under det senaste decenniet. Samtidigt finns det en ökad uppfattning hos medborgarna att eliterna styr för att gynna en privilegierad minoritet i samhället.

Övertid i Latinamerika: Vad bör göras?

Året 2020 väntas bli en tid med överskuggning i Latinamerika, med lika eller till och med mer komplexa och instabila förhållanden som under 2019. Den politiska riskkonsulten Eurasia Group nämner socialt missnöje i regionen som en av de tio största politiska riskerna i världen 2020. Enligt The Economists karta över instabilitetsrisker för 2020 är dessutom de mest sårbara länderna, förutom Venezuela och Haiti, Nicaragua, Guatemala, Brasilien, Honduras, Chile, Mexiko och Paraguay.

När Latinamerika går in i det nya året och ett nytt årtionde präglas därför av ”irriterade demokratier”, som kännetecknas av anemisk ekonomisk tillväxt, medborgarnas frustration, sociala spänningar, missnöje med politiken och svaga styrelseformer. Det finns en betydande rädsla för att 2020 kommer att bli ännu ett utmanande år för regeringarna i Latinamerika.

Socialt missnöje och instabilitet kommer att fortsätta. Medelklassen, som är missnöjd med status quo, känner sig sårbar och kräver mer sociala utgifter av sina regeringar. Sådana utgifter minskar i sin tur regeringarnas förmåga att genomföra de anpassningsåtgärder som Internationella valutafonden och privata investerare kräver som villkor för att ge nya lån och/eller investeringar. Dessutom har medborgarna tappat tålamodet, är mindre toleranta mot sina regeringar, ställer högre krav på sina egna rättigheter och är hyperkopplade via sociala nätverk.

Som det betonas i den internationella IDEA-rapporten bör vi ”ta itu med demokratins svagheter och återuppliva dess löften” med en förnyad dagordning som lägger grunden för en demokrati för en ny generation. En sådan förnyelse måste syfta till att förbättra demokratins kvalitet och motståndskraft samt stärka dess institutioner. Den måste syfta till att ge medborgarna inflytande, återställa den ekonomiska tillväxten, ompröva utvecklingsmodellen och anta ett nytt socialt kontrakt. Agendan måste göra det möjligt att inte bara svara på nuvarande problem – däribland fattigdom, ojämlikhet, korruption, osäkerhet och en svag rättsstat – utan även på de nya utmaningarna.

Sist och slutligen, den nuvarande situationen av demokratiskt missnöje och social konvulsion som Latinamerika upplever kräver att man erbjuder demokratiska lösningar på de demokratiska problemen för att undvika en farlig upptrappning av en stark populistisk retorik, som skulle kunna sluta med att förvärra den komplexa regionala situationen. Det räcker inte bara att ha kvalitativa och motståndskraftiga demokratier. Vi måste också sträva efter att bygga en modern och strategisk stat, bättre styrelseformer och ett politiskt ledarskap som är engagerat i demokratiska värderingar, öppenhet, en koppling till folket, empati och förmågan att styra 2000-talets komplexa samhällen.