Den 9 januari 2003 väckte Mexiko talan mot Amerikas förenta stater i en tvist om påstådda överträdelser av artiklarna 5 och 36 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser av den 24 april 1963 med avseende på 54 mexikanska medborgare som hade dömts till döden i vissa delstater i Förenta staterna. Samtidigt med sin ansökan lämnade Mexiko in en begäran om angivande av provisoriska åtgärder, bland annat för att Förenta staterna skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att ingen mexikansk medborgare avrättades och att inga åtgärder vidtogs som skulle kunna skada Mexikos eller dess medborgares rättigheter med avseende på ett beslut som domstolen skulle kunna fatta i sakfrågan i målet. Efter att ha hört parterna vid de offentliga utfrågningar om de provisoriska åtgärderna som hölls den 21 januari 2003 utfärdade domstolen den 5 februari 2003 ett beslut genom vilket den beslutade att :
”Amerikas förenta stater skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att Cesar Roberto Fierro Reyna, Roberto Moreno Ramos och Roberto Moreno Ramos inte dödas. Osvaldo Torres Aguilera inte avrättas i avvaktan på en slutgiltig dom i detta mål”,
att ”Amerikas förenta stater skall informera domstolen om alla åtgärder som vidtagits för att genomföra beslutet”, och att domstolen skall fortsätta att handlägga de ärenden som var föremål för detta beslut till dess att domstolen har meddelat sin slutgiltiga dom. Samma dag utfärdade domstolen ett nytt beslut där den fastställde den 6 juni 2003 som tidsfrist för inlämnande av Mexikos memorial och den 6 oktober 2003 som tidsfrist för inlämnande av Amerikas förenta staters motmemorial. Domstolens ordförande förlängde därefter dessa datum till den 20 juni 2003 respektive den 3 november 2003. Dessa inlagor lämnades in inom de på så sätt förlängda tidsfristerna.
Efter att ha hållit offentliga förhandlingar i december 2004 avkunnade domstolen sin dom den 31 mars 2004. Mexiko hade ändrat sina yrkanden under den skriftliga fasen av förfarandet och återigen vid den muntliga förhandlingen, så att domstolen i slutändan avgjorde fallen för 52 (i stället för 54) mexikanska medborgare.
Domstolen prövade först fyra invändningar från Förenta staterna mot dess behörighet och fem invändningar mot tillåtligheten. Mexiko hade hävdat att alla dessa invändningar inte kunde tas upp till sakprövning eftersom de hade lämnats in utanför den tidsfrist som föreskrivs i rättegångsreglerna, men domstolen accepterade inte detta. Domstolen avvisade därefter USA:s invändningar, samtidigt som den reserverade vissa av dem för prövning i sakfrågan.
I sitt avgörande i sakfrågan började domstolen med att pröva om de 52 berörda personerna enbart var av mexikanskt medborgarskap. Domstolen fann att Förenta staterna inte hade lyckats visa att vissa av dem också var amerikanska medborgare och ansåg att Förenta staterna var skyldiga att lämna konsulära upplysningar i enlighet med artikel 36.1 b i Wienkonventionen i fråga om samtliga 52 mexikanska medborgare. När det gäller innebörden av uttrycket ”utan dröjsmål” i artikel 36.1 b fann domstolen vidare att det finns en skyldighet att lämna konsulära upplysningar så snart det står klart att den gripna personen är en utländsk medborgare eller att det finns skäl att anta att han sannolikt är en utländsk medborgare. Domstolen konstaterade att Förenta staterna i alla fall utom ett hade brutit mot sin skyldighet att tillhandahålla den nödvändiga konsulära informationen. Domstolen noterade att de tre punkterna a, b och c i artikel 36.1 a, b och c i Wienkonventionen hänger samman och konstaterade därefter att Förenta staterna i 49 fall också hade åsidosatt skyldigheten att göra det möjligt för mexikanska konsulära tjänstemän att kommunicera med, få tillgång till och besöka sina medborgare och, i 34 fall, att se till att de får en juridisk företrädare.
Med avseende på Mexikos argument avseende artikel 36.2 och dess medborgares rätt till effektiv prövning och omprövning av fällande domar och straff som försämrats genom en kränkning av artikel 36.1 konstaterade domstolen att Förenta staterna, mot bakgrund av att landet sedan domstolens avgörande i LaGrand-målet inte har reviderat den processuella underlåtenhetsregeln, i tre fall hade brutit mot artikel 36.2, även om möjligheten till rättslig omprövning fortfarande var öppen i de 49 övriga fallen.
Med avseende på de rättsliga konsekvenserna av de bevisade överträdelserna av artikel 36 och Mexikos yrkanden om restitutio in integrum, genom att fällande domar och straff helt eller delvis upphävs, påpekade domstolen att vad folkrätten krävde var en gottgörelse i lämplig form, vilket i detta fall innebar att Förenta staternas domstolar skulle ompröva och göra en ny prövning av de mexikanska medborgarnas fällande domar och straff. Domstolen ansåg att valet av medel för prövning och omprövning borde överlåtas till Förenta staterna, men att det skulle ske med beaktande av kränkningen av rättigheter enligt Wienkonventionen. Efter att ha erinrat om att processen för prövning och omprövning bör ske inom ramen för ett rättsligt förfarande, konstaterade domstolen att det verkställande benådningsförfarandet i sig inte var tillräckligt för att tjäna detta syfte, även om lämpliga benådningsförfaranden skulle kunna komplettera den rättsliga prövningen och omprövningen. I motsats till vad Mexiko hävdar fann domstolen inga bevis för att Förenta staterna skulle ha gjort sig skyldiga till ett regelbundet och kontinuerligt mönster av överträdelser av artikel 36. Domstolen erkände dessutom Förenta staternas ansträngningar för att uppmuntra till efterlevnad av Wienkonventionen och ansåg att detta åtagande utgjorde en tillräcklig garanti och försäkran om att det inte skulle upprepas i enlighet med Mexikos begäran.
Domstolen konstaterade vidare att även om det aktuella målet endast gällde mexikanska medborgare, skulle detta inte tolkas som att dess slutsatser inte gällde andra utländska medborgare som befann sig i liknande situationer i Förenta staterna. Domstolen erinrade slutligen om att Förenta staterna hade brutit mot punkterna 1 och 2 i artikel 36 när det gällde de tre berörda mexikanska medborgarna genom beslutet av den 5 februari 2003 med angivande av provisoriska åtgärder, och att ingen omprövning och omprövning av fällande dom och straff inte hade genomförts i dessa fall. Domstolen ansåg att det därför ankom på Förenta staterna att finna ett lämpligt rättsmedel med karaktären av omprövning och omprövning enligt de kriterier som anges i domen.
Denna översikt tillhandahålls endast i informationssyfte och innebär inte på något sätt domstolens ansvar.