Den föga kända historien om andra världskrigets ”sista miljon” fördrivna människor

Under de omedelbara efterdyningarna av andra världskriget strömmade uppåt sex miljoner överlevande från koncentrationsläger, krigsfångar, slavarbetare, nazistkollaboratörer och politiska fångar till Tyskland. De allierade repatrierade majoriteten av dessa personer till sina hemländer (eller hjälpte dem att bosätta sig någon annanstans) inom de närmaste månaderna. Men i slutet av 1945 var mer än en miljon människor fortfarande oförmögna – eller ovilliga – att återvända hem.

En ny bok av historikern David Nasaw berättar om dessa fördrivna personers historier och utforskar de politiska faktorer som hindrade dem från att få asyl. Titeln är The Last Million: Europe’s Displaced Persons From World War to Cold War, följer texten ”tre till fem år i läger för fördrivna personer, tillfälliga hemländer i exil, uppdelade efter nationalitet, med egna polisstyrkor, kyrkor och synagogor, skolor, tidningar, teatrar och sjukstugor”, enligt bokens beskrivning.

De allierade trupper som ockuperade Tyskland i slutet av kriget blev ”förvånade” och ”förskräckta” av vad de såg, säger Nasaw till Dave Davies på NPR.

”De hade förväntat sig att se ett Tyskland som såg ut ungefär som London hade gjort efter blixten, där det fanns omfattande skador”, säger han. ”Men skadorna var tusen gånger värre, och antalet hemlösa, utan husrum och svältande människor var överväldigande.”

Som Nasaw förklarar kom de flesta fördrivna personerna till Tyskland som arbetare, före detta nazistkollaboratörer eller överlevande från koncentrationsläger.

Den första av dessa grupper anlände under kriget, då miljontals östeuropéer reste till Tyskland som slavar, tvångsarbetare eller gästarbetare. De ansågs av Adolf Hitler vara ”undermänskliga arbetare” och slet i fabriker och på åkrar för att hjälpa till att stödja nazisternas krigsinsatser.

När Tredje riket föll i maj 1945 drog sig många baltiska medborgare som hade samarbetat med nazisterna tillbaka till Tyskland i hopp om att undkomma den annalkande röda armén. En del av dessa fördrivna människor fruktade åtal om de återvände till en sovjetkontrollerad stat, skriver Glenn C. Altschuler för Jerusalem Post.

Judar och andra som satt fängslade i koncentrationsläger runt om i Tredje riket skickades under tiden på dödsmarscher till Tyskland mot slutet av kriget.

”Målet var inte att föra dem i säkerhet i Tyskland utan att arbeta ihjäl dem i underjordiska fabriker i Tyskland i stället för att gasa dem i Polen”, säger Nasaw till NPR.

När kriget tog slut kontrollerade Sovjetunionen stora delar av Östeuropa. Många judar var rädda för att bli sovjetiska slavar, vilket nazisternas propaganda föreslog, eller för att återvända till ett land som var fullt av antisemitism, och valde därför att stanna kvar i Tyskland, där de trodde att de allierade styrkorna skulle kunna erbjuda dem en omplacering.

Den pågående krisen ledde till att den internationella flyktingorganisationen inrättades i april 1946. Men även om FN-gruppen lyckades repatriera många icke-judiska flyktingar förblev ungefär en kvarts miljon fördrivna judar instängda i Tyskland, enligt bokens beskrivning.

Ingenjörer och andra personer som är fördrivna i Tyskland. 1948 antog Förenta staterna Displaced Persons Act. Även om lagen var utformad för att omplacera tusentals europeiska flyktingar, gav den endast visum till dem som hade kommit in i flyktingläger före december 1945. På grund av denna bestämmelse uteslöts judar som hade överlevt Förintelsen och återvänt hem till Polen, bara för att möta pogromer och därefter fly till Tyskland.

I slutet av decenniet hade rädslan för kommunismen och det kalla kriget övervunnit minnena av Förintelsens fasor, hävdar Nasaw i The Last Million. Endast de som var ”pålitligt antikommunistiska” fick inresevisum. Denna politik uteslöt många judar som nyligen varit bosatta i det sovjetdominerade Polen – men tillät ”ett oräkneligt antal antisemiter, nazistkollaboratörer och krigsförbrytare” att komma in i USA, enligt historikern.

President Harry Truman, som undertecknade lagen, erkände dess främlingsfientliga och antisemitiska fördomar.

”De dåliga sidorna i lagförslaget är många”, sade han i ett tal från 1948 som citeras av Truman Library Institute. ”Tillsammans bildar de ett mönster av diskriminering och intolerans som är helt oförenligt med den amerikanska rättskänslan.”

Baserat på Nasaws forskning fick endast omkring 50 000 av den kvarts miljon judar som sökte vidarebosättning tillträde till USA enligt Displaced Persons Act. (”Betydande antal” bosatte sig också i Kanada, säger han.) De som kom från Lettland, Estland, Polen och Jugoslavien bosatte sig på annat håll.

Som Jerusalem Post noterar, hindrades fördrivna judar som hoppades på att flytta till Palestina från att göra det fram till upprättandet av den oberoende staten Israel 1948. I slutändan, berättar Nasaw för NPR, bosatte sig omkring 150 000 judiska flyktingar i Israel.

De sista fördrivna personerna som lämnade Tyskland gjorde det först 1957 – hela 12 år efter krigsslutet.

Sammantaget, konstaterar Publishers Weekly i sin recension, argumenterar Nasaw för att ”ett humanitärt förhållningssätt till krisen ofta gav vika för snäva, långsiktiga utrikespolitiska mål och överväganden i samband med det kalla kriget.”