TL/DR: Mitt pottränade barn bajsar fortfarande i byxorna 9 månader senare. Måste lösa det problemet så att han kan börja på förskolan om 4 månader.
Min son (31 månader) har varit potttränad på dagtid + kiss sedan förra sommaren (21 månader). Vi gjorde en 3-dagars (err…13-dagars i vårt fall) bootcamp pottaträning där han talar om för mig när han behöver gå på pottan, inte tvärtom. Ibland föreslår jag att ”alla” ska gå på pottan och ibland går han med på det, men jag tvingar aldrig fram det och han känner uppenbarligen till sina egna signaler, för det finns aldrig några ”vad var det jag sa” ögonblick då han råkar ut för en olycka för att han vägrade att gå på pottan när jag föreslog det.
Och förutom en kort pottstrejk nyligen (vid 30 månader), och efter vilken han gjorde några stora språkliga/logiska utvecklingsgenombrott, går kisset i potten 99 % av tiden, och när det inte gör det blir han genuint besviken (men skäms inte). När vi är hemma belönar vi fortfarande kissandet med ett litet godis och/eller en festsång/dans, men han har inget emot att vi inte gör belöningar/firande när vi är utanför hemmet. Han är bra på att använda potten i andras hem, på offentliga platser eller i ”bilpotten” (en BabyBjorn pottsits som vi har i bakluckan för detta ändamål).
Jag är inte orolig för natträning. Han sover hela natten och det är inte värt att störa hans sömn för att få ut honom ur blöjorna. Vi använder tygblöjor så det finns ingen ekonomisk press att sluta med blöjorna helt och hållet, och nattblöjan verkar inte hindra hans träning.
Så på det hela taget, YAY!
Han bajsar varannan dag (inte vid en förutsägbar tidpunkt, och han tajmar uppenbarligen INTE att det ska hända i sin nattblöja). Om jag råkar vara RIKTIGT HÄR märker jag hans ansiktsuttryck innan han bajsar och säger: ”Åh, du måste bajsa! Vi gör det på pottan!” och han följer med. Yay! Festdans och en superspecial SUCKER… men han varnar mig ALDRIG verbalt på egen hand på samma sätt som han gör när han kissar. Minst 50 % av gångerna fångar jag inte ”blicken”, och bajset sker i trosorna, varefter han berättar för mig att han bajsat och ber mig städa upp honom och hjälpa honom med nya trosor. Han har ingen särskild favoritposition när han bajsar, men vi har lärt honom att sätta fötterna på sätet, så att han sitter i en sittande-sittande position när han bajsar, vilket verkar hjälpa bajset att komma ut med mindre ansträngning/ansträngning. De senaste veckorna har han faktiskt stannat upp mitt i bajsolyckan och bett att få avsluta på pottan. Så framsteg? Kanske? Han gjorde något liknande med kisset också, innan han gradvis började få ner ALLT kisset i potten.
I ett vakuum skulle jag bara ha tålamod och låta det här gå sin gilla gång… men han har anmält sig för att börja på förskola i höst, om ungefär fyra månader (när han är 36 månader gammal). Förskolan kräver att barnen är pottränade. Han är så upphetsad över skolan. Vi hade en ”förhandsvisningsdag” för flera månader sedan och han pratar fortfarande regelbundet om det och frågar om och om igen: ”Kan jag gå tillbaka till skolan?”. På sistone har jag förklarat att ”JA, du kan gå till skolan OM du bajsar på pottan”. Skolan accepterar inte barn som bajsar i sina trosor”, och han verkar förstå, men har inte ändrat sitt bajsbeteende i enlighet med detta. Jag är inte säker på om skolan verkligen skulle sparka ut honom på grund av bajsolyckorna (de skulle troligen vittna om noll till två per vecka), men jag skulle verkligen vilja lösa problemet innan vi får reda på det, för allas skull. Med tanke på att det här med bajs har pågått i över nio månader börjar jag tappa förtroendet för att problemet magiskt kommer att lösa sig självt.
Här är de strategier som internet hittills har gett, och alla mina Debbie Downer-svar på var och en av dem…
* Klistermärkesdiagram, för att tjäna ett mer imponerande pris än det vanliga sugmärket. Det mest motiverande pris jag kan komma på är en dag i ”skolan”. Den förskola vi har valt har ett separat drop-in-program för 24-48 månader, vilket är perfekt … men det är bara varannan torsdag, så den långa fördröjningen mellan beteende och belöning kanske blir för mycket för en 2,5-åring? Så kanske en mer omedelbar belöning? Men han verkar inte särskilt motiverad av materiella saker, utan mer av upplevelser, men det är svårt att ge en belöning för en upplevelse så där väldigt omedelbart, jämfört med att bara ha en hink med leksaker redo. (Det är fascinerande hur vår familjs värderingar redan är så tydliga hos vårt barn… och hur det är till min nackdel när jag skulle vilja använda klassisk mutor som ett föräldraverktyg!)
* Spela upp skillnaden mellan ”babyblöjor” och ”kalsonger för stora pojkar”. Mitt bekymmer här är att vi väntar barn nr 2 (också om 4 månader – ja, jag förväntar mig helt och hållet en viss regression av nya syskon medan vi är hemma, men jag hoppas att skolan kommer att vara så rolig att han inte kommer att göra de uppmärksamhetssökande beteendena där). Min son har för närvarande en del ”jag är barnet”-rollspel, så att sätta honom i ”babyblöjor” skulle kunna slå tillbaka helt och hållet. Jag har inte heller hittills använt ett språk som antyder att bebisar är sämre än stora barn (”stora barn” finns inte riktigt i vårt vokabulär), så att införa det språket nu kanske inte är så effektivt i alla fall. Och om det språket KAN vara effektivt under de närmaste månaderna, hur skulle jag då kunna ”upphäva” det när barnet kommer och vi precis har spenderat fyra månader på att lära honom att tro att bebisar är sämre? Jag vill bara inte gå dit!
* Överlåt kontrollen, säg att det är du som bestämmer och sluta prata om det, och vänta sedan bara på att det ska hända på magiskt sätt. Det är ungefär vad vi har gjort. Jag har inte helt slutat prata om det, men jag har gått igenom månader och månader där jag egentligen inte säger något om olyckan annat än: ”Åh, jag slår vad om att du känner dig riktigt äcklig. Nu ska vi tvätta dig och lägga bajset i potten där det hör hemma”. Dessutom känner jag mitt barns personlighet, och jag tror verkligen inte att detta är en maktkampsgrej för honom.
* Tvinga fram schemalagda toalettbesök tills bajset magiskt sker. Som jag nämnde så bajsar mitt barn ungefär varannan dag och det är inte vid en förutsägbar tidpunkt, så även om jag skulle kunna tvinga honom att sitta på toaletten, så skulle vi bokstavligen kunna vara där HELA DAGEN och ändå inte få någon bajs i potten.
* Miralax. Jag antar att vi kan prova detta. Jag tror inte att vi har att göra med förstoppning. Jag har blivit intimt medveten om hans bajs konsistens under de senaste 9 månaderna och inget av det slog mig som något som skulle göra ont att komma ut. (Alpha Mom Editor on Feb 2017: se denna undersökande rapport om MiraLAX-användning och barn).
* Få barnet att ta ett bad varje gång det bajsar i byxorna. Mitt barn älskar badet eftersom det är en av de få gånger under dagen som han får absolut oavbruten föräldrauppmärksamhet. Det enda han älskar mer än sin vanliga badtid är ett bad mitt i dagen.
Så, jag är rådlös. Vänligen ge mig råd!
Så ja, vi har täckt ämnet kiss- men inte bajsträning några gånger, men um…ja. Det låter som om du har läst spalterna, prövat förslagen och fortfarande inte lyckats. Så låt oss ta upp det en sista gång (HAAAA I’M KIDDING YOU KNOW I’ll TALK OM POOP ANY TIME Y’ALL ASK ME TO TALK OM POOP), ur perspektivet av en förälder som har prövat allting och som har en deadline för förskolan som närmar sig.
Här är hemligheten om det, från en trefaldig förskoleveteran: Stressa inte över det. Jag garanterar dig att det INTE är en nolltoleranspolicy. Även skolor som har ett krav på potträning är helt medvetna om att små barn råkar ut för olyckor. Det är 99,99999999999% av anledningen till att de också kräver att du tar med dig extra kläder, ända ner till strumpor och underkläder. De har haft barn som kissat och bajsat i byxorna, de har haft barn som spytt på golvet (och… på andra ställen), de har städat det, luktat det, tagit hand om det osv. Även ett vältränat barn kan råka ut för en olycka i skolan, eftersom de är distraherade, inte vill sluta med det de håller på med, är ute på lekplatsen och inte hinner gå in på toaletten igen, och så vidare. (Detta gäller inte bara för deras första år i förskolan heller. Tänk hela vägen upp till dagis.)
För många barn är det faktiskt skolan som äntligen cementerar träningen och får dem ut ur den skakiga, nästan där, men inte riktigt 100-procentiga zonen. En olycka i skolan är en helt annan sak och det vet de. Självklart vill man inte ha en lärare som skriker eller skäms eller gör det traumatiskt – enligt min erfarenhet har det alltid behandlats på ett mycket effektivt och sakligt sätt, och jag kan uppriktigt sagt inte föreställa mig att någon anständig förskola, lärare eller assistent skulle göra något annorlunda när en tre- eller fyraåring råkar ut för en olycka. (Om de gjorde det är det förmodligen bara ett tecken av många på att ditt barn inte borde vara där överhuvudtaget, eftersom de suger och inte har något att göra med tre- och fyraåringar.)
Mina barns Montessoriförskola kräver potträning i det primära programmet (åldrarna 3-6 år), men jag har fått höra från mycket god auktoritet att olyckor händer där hela tiden, ingen stor grej, och för nästan alla barn löser det sig ganska snabbt, eftersom 1) ingen vill vara den treåring som skickas tillbaka till småbarnsrummet, och 2) ingen vill vara den unge som kissade/skitade på sina byxor inför de sexåriga barnen.
Så jag vill att du lägger den oron/stressen åt sidan. Din treåring kommer inte att bli avstängd från förskolan på grund av ”Failure to Poop”.
(Och OH JA, förskollärare är också väl medvetna om den nya syskonregressionsgrejen. Förskolan är den främsta åldern för nya syskon hemma. Så de vet, och i ditt fall, HA HA HA, behöver de inte nödvändigtvis ens veta att du medvetet anmält ett barn som ännu inte till 100 % är där. Skyll allt på det nya barnet. Det är den perfekta täckmanteln!)
”Okej, OKAY. Jag fattar, Amy. Jesus, du är pratsam. Deadline för förskolan är inte en stor sak. Men vad gör jag, jag vill bara att den här ungen ska kissa på toa redan.”
Jag har varit där du är, förresten. Trots att jag behandlat detta ämne flera gånger och kastat ut flera idéer och förslag hade jag ett barn för vilket ingenting fungerade. Ingenting. Jag hade ett barn för vilket tidsspannet mellan att kissa i potten och bajsa i potten var NÄRA FÖRENADE MED ETT ÅR.
Om de alternativ du räknade upp var det som till slut ”fungerade” bäst att förändra incitamentsprocessen samtidigt som man i princip avstod från kontroll. Att ge upp, tillfälligt. Att kasta upp mina händer och lägga det på honom. Du vet vad du ska göra. Jag tror inte heller att han försökte få mig att tappa makten – han var bara… inte särskilt motiverad och ville helst inte göra det, om du inte har något emot det. Så bra. HUR SOM HELST. Vi struntade i belöningar/firande när han kissade och gjorde det så enkelt och sakligt som möjligt. Japp. Du kan göra det nu. Det är jättebra och allt, men nu är det bara förväntat. Inget godis, ingen dans. Om du vill ha någon belöning eller något incitament framöver måste det vara för bajs. Jag gav ett sista löfte om en särskild sak som han ville ha och lät det stanna vid det. Inga klistermärken, ingen fördröjd belöning, bara ”vi går till affären och köper det om du bajsar på pottan”.
Det verkade fortfarande inte förändra något från hans sida, tills det en dag bara… gjorde det. Precis så där. Han gick på pottan och vi gick till affären. Jag var orolig för att det inte skulle bli en upprepning om man bara gav ett incitament (ett incitament är inte en muta, förresten) för en enda ”gång”, men tack och lov hände det inte. (Det hjälpte förmodligen att vårt incitament var en DVD, så vi kunde låta honom titta på den efter framtida framgångar. Det varade dock bara ett par gånger, för det blev lite löjligt att släppa allt och titta på en hel Disneyfilm efter varje bajs.)
Jag gissar att din son förmodligen följer samma galna väg. Han kommer bara inte att göra det förrän han gör det, och ingen mängd köpslående och tiggeri och Big Deal Making från din sida kommer nödvändigtvis att få honom dit tidigare. (Han håller i alla fall inte inne med det tills han får en blöja eller en pull-up på sig vid tuppluren eller läggdags? När det gäller sådana barn slutar det oftast med att man väntar tills de är kapabla att över natten avstå från blöjor, samtidigt som man pumpar dem fulla med något för att förhindra förstoppning medan de försöker hålla det inne i evighet. Usch, barn. DET ÄR BARA EN TOALETT.
Tanken på att inte gå till skolan på grund av att man har bajsat på pottan är alldeles för abstrakt, och kanske är den pågående klistermärkesdiagrammen också för långsiktig. Kanske är en omedelbar belöning rätt väg att gå – under min senaste omgång av potträning hade jag den stora leksaksbelöningen uppe på en hylla, där den var synlig och kunde ges till honom omedelbart när han hade uppnått vårt mål i stjärndiagrammet. Nästa gång han ber om något, något särskilt, kan du göra det beroende av att han bajsar och se vad som händer. Eller: han kanske bara måste hitta sin egen motivation – att inte råka ut för olyckor i skolan, eller en mognadsförändring från att vilja vara barnet till att vilja vara en stor pojke. (Alla mina barn tog sin egen tid på den punkten också, konstigt nog, och alla gjorde aktivt motstånd och gjorde uppror mot allt som jag försökte beteckna som en ”stor pojke”-prestation.)
Så…ja. Jag är ledsen. Jag vet inte riktigt vad din magiska kula kommer att vara för att få saker och ting att klicka med honom, men jag KAN lova att det kommer att hända. DET KOMMER ATT HÄNDA. Det kommer förmodligen att ta längre tid än du skulle vilja, men för din egen skull gör du ditt bästa för att hålla dig lugn och inte stressa över det, och över förskolan, och över den nya bebisen, och åh, herregud, mitt barn kommer att bajsa i byxorna fram till högstadiet om jag inte gör någonting. Det kommer inte att hända. Att bajsa på pottan kommer dock att hända, förmodligen precis när du minst anar det, helt avslappnat och utan dramatik, och du kommer att säga: ”VAD. SKOJAR DU MED MIG? DET FINNS INGEN ANLEDNING TILL ATT DET NÅGONSIN SKULLE HA VARIT EN SÅDAN SAK.” Och från och med den tidpunkten kommer det tack och lov, på magiskt sätt, inte att vara en sak.
(Tills ditt nästa barn gör samma sak. Försök att kanske inte vara gravid nästa gång så att du åtminstone kan dricka.)