I september 1993 godkände den sydafrikanska lagstiftaren inrättandet av ett övergångsfullmäktige (Transitional Executive Council, TEC) med flera partier som skulle sköta Sydafrikas övergång till demokrati. Två månader senare godkändes den interimistiska konstitutionen enligt vilken Sydafrika skulle styras under övergångsperioden. Den 2 februari 1994 meddelade statspresident F.W. de Klerk att val skulle hållas. De politiska partierna fick en viss tid på sig att registrera sig, och endast 19 politiska partier registrerades. Valet 1994 markerade slutet på apartheid i Sydafrika. Det landsomfattande valet hölls den 27 april 1994 och observerades av en 60 medlemmar stark observatörsgrupp från Samväldet (COG) under ledning av Jamaicas tidigare premiärminister Michael Manley.
Sydafrikas första demokratiska val 1994 var en avslutning på fyra års utökade förhandlingar som hade inletts 1990 genom att befrielserörelserna, däribland Afrikanska nationalkongressen (ANC), Sydafrikanska kommunistpartiet (SACP) och Panafrikanska kongressen (PAC), inte längre förbjöds, och det dåvarande regerande nationalistpartiet (NP) åtog sig att förhandla fram en lösning.Den fyraåriga övergångsperioden, från februari 1990 till april 1994, kännetecknades av politiskt våld mellan ANC och IFP, vilket hade manifesterats som ett lågintensivt krig under de föregående två decennierna. Högerelement inom det nationella partiets (NP) regering använde sig av en mer hotfull strategi som kom att påverka förhandlingsprocessen och den slutliga uppgörelsen: de inrättade en ”tredje styrka” bestående av statliga säkerhetsagenter och finansierade Inkatha Freedom Party (IFP) paramilitärer för att angripa ANC och civilbefolkningen. Den sydafrikanska övergångsprocessen och de förhandlingar som ledde till valet väckte stor uppmärksamhet både lokalt och internationellt.
Det var det första valet där alla sydafrikaner, som var registrerade på en gemensam röstlängd, kunde rösta. Valet ägde rum under ledning av Independent Electoral Commission (IEC).IEC är den institution som ansvarar för att genomföra och administrera valen. IEC inrättades i enlighet med 1993 års interimskonstitution och senare genom 1996 års parlamentslag. IEC:s huvudsyfte är att stärka den konstitutionella demokratin genom att genomföra fria och rättvisa val.
Valet var slutet på en lång och hård kamp för frihet inom Sydafrika och en kontinuerlig internationell kampanj mot apartheid. Valet till nationalförsamlingen bestreds av 19 politiska partier: Afrikanska nationalkongressen (ANC), Nationella partiet (NP), Inkatha Freedom Party (IFP), Pan Africanist Congress of Azania (PAC), Frihetsfronten (FF), Demokratiska partiet (DP), Afrikanska kristdemokratiska partiet (ACDP), Afrikanska muslimska partiet (AMP), Afrikanska moderata kongressen (AMC), Dikwankwetla Party of South Africa (DPSA), Federal Party (FP), Minority Front (MF), Sport Organisation for Collective Contributions and Equal Rights (SOCCER), African Democratic Movement (ADM), Women’s Right Peace Party (WRPP), Ximoko Progressive Party (XPP), Keep It Straight & Simple Party (KISS), Worker’s List Party (WLP) och Luso-South Africa Party (LUSO).
Under valkampanjen och enligt ANC:s manifest hade partiet åtagit sig att bygga upp ett icke rasistiskt, icke-sexistiskt och demokratiskt Sydafrika. ANC betonade behovet av att hedra arbetstagarnas rättigheter, att eliminera fattigdomen på landsbygden och att prioritera utbildning, bostäder och hälsovård. Nationalpartiet (NP) hade karakteriserat sig självt som partiet för lag och ordning, stödde en fri marknadsekonomi och var engagerat i en icke-rasifierad demokrati där minoriteters och kulturella rättigheter skulle skyddas.
Inkatha Freedom Party (IFP) hade också förespråkat fri ekonomi samt utrotning av korruption, exploatering och skrämseltaktik. Det stödde lika möjligheter för alla och främjandet av värdiga seder och kulturer. Freedom Front (FF) förespråkade främjandet av det afrikanska folkets (folkets) säkerhet, frihet och fredliga samexistens, Democratic Party (DP) förespråkade varje individs yttersta värde och värdet av en fri marknadsekonomi, och Pan Africanist Congress (PAC) engagerade sig för den sanna befrielsen av det förtryckta och exploaterade sydafrikanska folket.
Den 26 april 1994 hissades Sydafrikas nya flagga. Sydafrikas nya konstitution och Bill of Rights trädde i kraft den 27 april 1994. Systemet med ”homelands” för den svarta befolkningen avskaffades. När politiken för rasåtskillnad (separation) hade avskaffats bekräftade Nelson Mandela att Sydafrikas befolkning äntligen var fri. Totalt 19,5 miljoner sydafrikaner röstade i det första demokratiska valet.
Afrikanska nationalkongressen (ANC) under ledning av den avlidne Nelson Mandela vann den stora majoriteten av rösterna med 12 237 655 (62.9%), National Party (NP) under ledning av F W de Klerk fick 983 690 (22%) av de nationella rösterna, Inkatha Freedom Party (IFP) under ledning av Chief Mangosuthu Buthelezi fick 2 058 294 (10%) av de nationella rösterna, Freedom Front (FF) under ledning av Constand Viljoen fick 424 555 (2.17 % av de nationella rösterna, Demokratiska partiet (DP) under ledning av Zach de Beer vann 338 426 (1,73 %) av de nationella rösterna, Pan Africanist Congress (PAC) vann 243 478 av de nationella rösterna (1,25 %) och African Christian Democratic Party (ACDP) under ledning av pastor Kenneth Meshoe vann 88 104 av de nationella rösterna (0,45 %). De internationella observatörerna ansåg att omröstningen var märkbart fri och rättvis.
ANC fick 252 mandat i NP fick 82 mandat, IFP fick 43 mandat, FF fick 9 mandat, DP fick 7 mandat, PAC fick 5 mandat och ACDP fick endast 2 mandat i nationalförsamlingen.
Den 9 maj 1994 valdes Nelson Mandela av nationalförsamlingen till Sydafrikas första svarta president. Nästa dag invigdes han som statschef. I enlighet med interimskonstitutionen bildades en nationell enhetsregering och IFP, NP och ANC representerades i kabinettet i proportion till det antal platser som varje politiskt parti hade vunnit i valet. F W de Klerk (tidigare sydafrikansk president) och Thabo Mbeki utsågs till vicepresidenter. IFP-ledaren Mangosuthu Buthelezi utsågs till inrikesminister. Cyril Ramaphosa, ANC:s dåvarande generalsekreterare, valdes till ledare för den konstitutionella församlingen. Efter inrättandet av den demokratiska regeringen upptogs Sydafrika i Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) och återupptog sin plats i FN:s generalförsamling.
Den 20 maj 1994 sammanträdde senaten under ANC:s kontroll för första gången, efter dess seger i sju av de nio provinserna. Tvåkammarparlamentets öppningssession ägde rum fyra dagar senare. Den konstitutionella församlingen sammanträdde och hade till uppgift att färdigställa texten till konstitutionen. I juli 1994 återinfördes Sydafrika i Nationernas samvälde.
<< Föregående Nästa >>