EXEGESIS:
HET KONTEXT:
I slutet av 40-talet e.Kr. drog en hungersnöd in över Judeen, och de kristna i Jerusalem var i nöd. Ledarna för församlingen i Jerusalem, Jakob, Kefas och Johannes bad Paulus ”att tänka på de fattiga – vilket jag (Paulus) också var ivrig att göra” (Galaterbrevet 2:9-10; se även Apostlagärningarna 11:19-30). Paulus svarade genom att uppmuntra de kristna att bidra till ett offer för att ge hjälp till de kristna i Jerusalem.
Akterna nämner ett bidrag från kyrkan i Antiokia, som denna kyrka skickade till de äldste i Jerusalem ”genom Barnabas och Saulus händer” (Apg 11:25-30).
I slutet av sitt första brev till församlingen i Korinth införde Paulus ämnet om offret till församlingen i Jerusalem genom att säga: ”På veckans första dag ska var och en av er spara, så som han har framgång, så att det inte blir någon insamling när jag kommer. När jag kommer ska jag sända den som ni godkänner med brev för att bära er nådiga gåva till Jerusalem” (1 Korintierbrevet 16:2-3).
Därefter, i detta andra brev till korintierna, nämnde Paulus återigen offergåvan och använde den makedonska församlingen som exempel (Makedonien var den grekiska provins som låg direkt norr om Achaia, den provins där Korint var beläget). Den församlingen bidrog generöst till detta offer ”av egen vilja” (8:3) trots sin fattigdom. Sedan höjde Paulus utmaningen till den korintiska församlingen genom att tala om Kristus, som ”för er skull … blev fattig, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (8:9).
I 2 Korintierbrevet 8-9 fortsätter Paulus att betona offergåvan för Jerusalems församling och uppmuntrar de kristna i Korint att ”i förväg ordna den generösa gåva som ni tidigare har lovat” (9:5).
I de första sex verserna i kapitel 8 berättade Paulus om de makedonska församlingarna, som hade svarat generöst på offergåvan för Jerusalem (Makedonien är en romersk provins i norra delen av Grekland). I avsikt att använda de makedonska församlingarna som ett exempel för den korintiska församlingen att följa, lade Paulus ut det hela på tjockt – han talade om den djupa fattigdomen i de makedonska församlingarna i kontrast till den rikedom som deras frikostighet innebar. Han framställde dem som om de tiggde om att få möjlighet att bidra.
Paulus hade tidigare sänt Titus till Korinth, där Titus framgångsrikt hade lett församlingen när det gällde kyrkodisciplin och återupprättat deras respekt för Paulus (se 2 Korintierbrevet 2 & 7). ”Så uppmanade vi Titus att, så som han tidigare har gjort en början, så skulle han också fullborda denna nåd hos er” (8:6). Med andra ord sänder Paulus Titus för att uppmuntra den korintiska församlingen att ge generöst till offret i Jerusalem.
2 KORINTIERBREVET 8:7. ÖVERVÄLJA I DENNA NÄRA
7 Men eftersom ni överflödar i allt, i tro, talförmåga, kunskap, allt allvar och i er kärlek till oss, se till att även ni överflödar i denna nåd.
”Men eftersom ni överflödar i allt, i tro, talförmåga, kunskap, allt allvar och i er kärlek till oss” (v. 7a). Paulus ger de troende i Korinth beröm för att de överflödar i dessa fem dygder. Även om han inte skulle överdriva deras dygder till den grad att de är oärliga, verkar det troligt att han arbetar hårt för att måla upp en positiv bild. Finns det något bättre sätt att uppmuntra korintierna att ge generöst till offret i Jerusalem än genom att berömma dem? Jag tänker på detta som en vers för att ”smörja dem”.
”se till att ni också får överflöd i denna nåd” (v. 7b). Detta är poängen. Eftersom församlingen i Korint har gjort så många saker bra (v. 7a), uppmuntrar han dem att också svara generöst på denna offergåva.
Detta låter som imperativstämning (en befallning), men stämningen är konjunktiv, vilket uttrycker tvivel. Det skulle kanske bättre kunna översättas: ”Skulle ni också vilja överflöda i denna nåd”. Även om det är mindre kraftfullt än en befallning, så driver det dem ändå till generositet.
2 KORINTIERBREVET 8:8-9. Fattiga för att vi skall bli rika
8 Jag talar inte som ett bud, utan för att genom andras uppriktighet bevisa att även er kärlek är uppriktig. 9 Ni känner ju vår Herre Jesu Kristi nåd, att han visserligen var rik, men för er skull blev fattig, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika.
”Jag talar inte för att beordra” (v. 8a). Även om Paulus inte är främmande för att utfärda en befallning när det är nödvändigt, förstår han att om han gör det kan det leda till att människor gräver ner sina klackar för att göra motstånd. I det här fallet föredrar han att övertala snarare än att beordra.
”utan som ett bevis (grekisk: dokimazo) för (grekiska: dokimazo) genom andras allvar att även er kärlek är uppriktig” (v. 8b). Ordet dokimazo betyder att pröva något för att avgöra dess kvalitet eller äkthet. I stället för att beordra korintierna att delta i offergåvan utmanar han dem med ett test av deras uppriktighet och kärlek genom att berätta för dem om de makedonska församlingarnas uppriktighet. De kommer säkerligen inte att låta de fattiga makedonska församlingarna överträffa dem.
”Ni känner ju vår Herres, Jesu Kristi, nåd, att han visserligen var rik, men för er skull blev fattig, för att ni genom hans fattigdom skulle bli rika” (v. 9). Jesus var verkligen fattig. Lukas berättar om hans födelsehistoria – hans födelse i ett stall – Marias givande av en fattig människas offergåva (Lukas 2:24). Dessutom placerade Gud Jesus i ett land med liten världslig betydelse (inte Rom) i en primitiv tid (ingen elektricitet eller rinnande vatten).
Men det kanske bästa uttalandet om att Kristus blev fattig för vår skull finns i Filipperbrevet 2:5-8:
”Ha detta i tankarna, som också fanns i Kristus Jesus,
som, då han hade Guds gestalt,
inte betraktade jämlikhet med Gud som något som man kan ta till sig,
utan tömde sig själv på allt, och tog en tjänares gestalt,
och blev gjord till människans likhet.
Och när han blev funnen i mänsklig gestalt förödmjukade han sig,
och blev lydig till döden, ja, till korsets död.”
Paulus låter korintierna veta att de har upplevt en direkt nytta av Kristi offer. ”Genom (Kristi) fattigdom har (de kristna i Korinth) blivit rika”. Han antyder att de bör svara genom att vara generösa mot andra.
2 KORINTIERBREVET 8:10-11. ATT DET SKA BLIR KOMPLETTEN
10 Jag ger en dom i detta: För detta är lämpligt att ni, som var de första som började för ett år sedan, inte bara gör det, utan också är villiga. 11 Men nu skall ni också fullborda det ni gör, så att, liksom det fanns beredskap att vara villig, så skall också fullbordandet ske utifrån er förmåga.
”Jag ger en dom (grekiska: gnome) i detta” (v. 10a). Ordet dom är nog för hårt här, med tanke på att vi ofta förknippar fördömande med att döma. Opinion eller råd skulle kanske bättre förmedla innebörden av gnome här.
”för detta är ändamålsenligt (grekiska: symphero) för dig” (v. 10b). Symphero (ändamålsenlig) har översatts på olika sätt – ändamålsenlig, lönsam, god, fördelaktig. Jag föredrar god eller fördelaktig här. Lämplighet luktar alltför ofta komprometterade principer, som i uttrycket ”politiskt lämpligt.”
Paulus ger korintierna råd om att det han uppmuntrar dem att göra kommer att vara till deras fördel i det långa loppet.
”som var de första som började för ett år sedan (grekiskans perysi – ”för ett år sedan” eller ”under det gångna året”), inte bara för att göra utan också för att vara villiga” (v. 10b). I Paulus första brev till församlingen i Korint nämner han detta offer för församlingen i Jerusalem. Han bad korintierna att ge regelbundet till en fond för detta ändamål i stället för att invänta Paulus besök för att påbörja insamlingen (1 Korintierbrevet 16:1-4). Nu antyder denna vers att även om församlingen i Korint hade uttryckt ett intresse för denna offergåva gjorde de ingenting.
”Men fullborda nu också det som görs, så att, som det fanns beredskap att vara villig (grekiskans: thelo-att vara villig, att önska eller att önska), så må också fullbordandet ske utifrån er förmåga” (v. 11). Paulus uppmuntrar de kristna i Korint att göra det som de tidigare uttryckt intresse för. Han vill att de ska sluta prata och börja göra. Det är en ganska stor klyfta mellan att uttrycka ett intresse för något och att faktiskt göra det.
Denna vers har mycket gemensamt med följande stycke från Jakobsbrevet 2:14-18:
”Vad hjälper det, mina bröder,
om en människa säger att hon har tro, men inte har några gärningar?
Kan tron rädda henne?
Och om en bror eller syster är naken och saknar daglig mat,
och en av er säger till dem: ’Gå i frid, låt er värma och mätta er’
och ni ändå inte har gett dem det som kroppen behöver, vad hjälper det?
Och om tron inte har några gärningar är den död i sig själv.
Ja, en människa kommer att säga: ”Du har tro och jag har gärningar.”
Visa mig din tro utan gärningar,
så skall jag genom mina gärningar visa dig min tro.”
2 KORINTIERBREVET 8:12-15. Överflöd, fattigdom, jämlikhet
12 Ty om beredskapen finns, är det godtagbart efter vad ni har, inte efter vad ni inte har. 13 Detta är nämligen inte för att andra skall bli lättade och ni nödställda, 14 utan för jämlikhet. Ditt överflöd i denna tid förser deras brist, för att deras överflöd också ska bli en försörjning för din brist; för att det ska bli jämlikhet. 15 Såsom det står skrivet: ”Den som samlade mycket hade ingenting kvar, och den som samlade lite hade ingen brist.”
”Ty om beredskapen finns, är det godtagbart efter vad ni har, inte efter vad ni inte har” (v. 12). Det låter som om de kristna i Korinth tvivlade på sina resurser för att ge det slags offer som de ville ge. Därför misslyckades de med att ens påbörja insamlingen.
Paulus vill försäkra dem om att ingen kommer att hålla dem ansvariga för vad de inte har. De behöver bara bry sig om vad de har och anpassa sina ansträngningar till det.
Det är alltför frestande att låta blygsamheten i fråga om våra talanger, vår tid eller våra resurser skrämma oss så att vi aldrig gör något.
Vissa människor är så fast beslutna att göra storslagna gester att allt mindre verkar ovärdigt. Det finns två sätt att gå fel med ett sådant tankesätt. För det första kanske de aldrig börjar. För det andra kan de, när de försöker göra en stor gest, sträcka sig för långt och gå i konkurs. Det är bättre att bedöma resurserna realistiskt och agera därefter.
”Ty detta är inte för att andra ska bli lättade och du nödställd, utan för jämlikhet” (v. 13-14a). Paulus påpekar att hans avsikt inte är att utarma korintierna, utan snarare att jämna ut spelplanen – att hjälpa de kristna i Jerusalem ur fattigdom utan att driva korintierna in i fattigdom.
”Ert överflöd (grekisk: perisseuma – överflöd eller överskott) i denna stund fyller deras brist” (v. 14b). Ordet perisseuma (överflöd) har att göra med det som går utöver ens behov. För närvarande har korintierna mer än de behöver. Om de ger från sitt överflöd kommer de att lyfta Jerusalemiterna ur deras fattigdom.
”för att deras överflöd också skall bli en försörjning för er brist, så att det blir jämlikhet” (v. 14c). Tiden kan komma när korintierna behöver hjälp. Vid den tidpunkten kan man förvänta sig att kristna från Jerusalem (eller andra) ska hjälpa till. Kyrkan är en gemenskap där bröder och systrar (även på avlägsna platser) kan förväntas hjälpa varandra. Det kräver ett visst mått av tro, men tron är kärnan i det kristna lärjungaskapet.
”Som det står skrivet: ’Den som samlade mycket hade inget över, och den som samlade lite hade ingen brist'”. (v. 15). Detta citat är hämtat från 2 Mosebok 16:18. Gud hade just börjat ge manna för att försörja israeliterna i öknen. Gud sade åt dem att samla ihop en omer (en tiondel av en epha) per person och dag. Vissa samlade mer och andra mindre. Men ”den som samlade mycket hade inget över, och den som samlade lite hade ingen brist.”
Paulus citerar denna vers från Andra Moseboken för att uppmuntra korintierna till generositet – inte för att mäta allt med en tesked. Precis som Gud försörjde israeliterna i öknen kommer Gud att försörja de korintier som ger generöst.
POSTSCRIPT:
Senare i sitt brev till församlingen i Rom kommer Paulus att nämna denna offergåva igen och erkänna att församlingarna i Makedonien och Achaia har bidragit till offergåvan (Romarbrevet 15:25-29). Korint (staden) ligger i Achaia (provinsen), så Paulus vädjan till församlingen i Korint var tydligen framgångsrik.
Också i sitt brev till romarna erkänner Paulus att församlingen i Jerusalem i första hand är judisk, medan de andra församlingarna som han nämner i första hand är hedniska. Han konstaterar att hedningarna står i skuld till Jerusalemkyrkan, eftersom de ”har blivit delaktiga i deras andliga ting” – dessa andliga ting har varit judarnas ansvarsområde i Jerusalemkyrkan. Därför är hedniska kyrkor, som har fått andliga välsignelser från de kristna i Jerusalem, ”skyldiga (de kristna i Jerusalem) att också tjäna dem i köttsliga ting”, t.ex. i form av ekonomiskt stöd (Romarbrevet 15:27).