Verser 1-12
Kapitel 1
HÖJ era hjärtan (2 Tessalonikerbrevet 1:1-10)
1:1-10 Paulus, Silas och Timoteus sänder detta brev till Thessalonikerkyrkan, som är i Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bröder, vi borde alltid tacka Gud för er, som det är på sin plats, eftersom er tro ökar och eftersom kärleken hos var och en av er alla till varandra blir allt större, så att vi själva med stolthet berättar om er i Guds församlingar, om er ståndaktighet och tro mitt i alla de förföljelser och lidanden som ni uthärdar – vilket verkligen är ett positivt bevis på att Guds dom var riktig, att ni skulle anses vara värdiga till Guds rike för vars skull ni lider. Och rättvis är den domen, om det verkligen är rätt i Guds ögon, som det är, att belöna lidande till dem som plågar er och lindring med oss till er som är plågade, när Herren Jesus skall uppenbaras från himlen med sina änglars makt i en eldslåga när han ger ett rättvist vederlag till dem som inte erkänner Gud och som inte lyder de goda nyheterna från vår Herre Jesus. Dessa är sådana människor att de kommer att betala straffet för evig förintelse som kommer att förvisa dem för alltid från Herrens ansikte och från hans styrkes härlighet, när han skall komma för att förhärligas i sina heliga och beundras av alla dem som trodde – eftersom vårt vittnesbörd till er blev trott – på den dagen. Därför ber vi också alltid för er, för att vår Gud skall anse er värdiga den kallelse som kom till er och för att han med sin makt skall fullborda varje beslut efter godhet och varje verk som tron inspirerar, så att vår Herres Jesu namn skall förhärligas i er och ni i det, enligt vår Guds och Herrens Jesu Kristi nåd.
Det finns all den kloka ledarens visdom i detta inledande avsnitt. Det verkar som om tessalonikerna hade skickat ett meddelande till Paulus fullt av självtvivel. De hade varit timoröst rädda för att deras tro inte skulle klara testet och att – med det uttrycksfulla moderna uttrycket – de inte skulle klara sig i klassrummet. Paulus svar var inte att driva dem ännu längre ner i förtvivlans svackor genom att pessimistiskt hålla med dem, utan att lyfta fram deras dygder och prestationer på ett sådant sätt att dessa förtvivlade och rädda kristna kunde räta på axlarna och säga: ”Ja, om Paulus tycker så om oss, så kommer vi att klara oss bra.”
”Välsignade är de”, sade Mark Rutherford, ”som botar oss från våra självförtryck”, och Paulus gjorde just det för Thessalonikerkyrkan. Han visste att klokt beröm ofta kan göra vad urskillningslös kritik inte kan göra och att klokt beröm aldrig får en människa att vila på sina lagrar utan fyller henne med en önskan att göra ännu bättre.
Det finns tre saker som Paulus lyfter fram som kännetecken för en livskraftig kyrka.
(i) En tro som är stark. Det är ett kännetecken för den kristna som gör framsteg att han blir säkrare på Jesus Kristus för varje dag som går. Den tro som kan börja som en hypotes slutar som en visshet. James Agate sade en gång: ”Mitt sinne är inte som en säng som måste bäddas och göras om. Det finns vissa saker som jag är absolut säker på.” Den kristne kommer till det stadium då han till den kristna erfarenhetens spänning lägger det kristna tänkandets disciplin.
(ii) En kärlek som ökar. En växande kyrka är en kyrka som växer sig större i tjänst. En människa kan börja tjäna sina medmänniskor som en plikt som hennes kristna tro ålägger henne; hon kommer att sluta med att göra det eftersom hon finner sin största glädje i det. Livet i tjänstgöring öppnar den stora upptäckten att osjälviskhet och lycka går hand i hand.
(iii) En beständighet som består. Det ord som Paulus använder är ett magnifikt ord. Det är hupomone (grekiska #5281) som vanligtvis översätts med uthållighet, men som inte betyder förmågan att passivt uthärda allt som kan falla över oss. Det har beskrivits som ”en maskulin uthållighet under prövning” och beskriver den ande som inte bara uthärdar de omständigheter som den befinner sig i utan även bemästrar dem. Den accepterar livets slag, men genom att acceptera dem omvandlar den dem till språngbrädor till nya prestationer.
Paulus upplyftande budskap avslutas med den mest upplyftande visionen av alla. Det slutar med vad vi skulle kunna kalla den ömsesidiga härligheten. När Kristus kommer kommer han att förhärligas i sina heliga och beundras av dem som har trott Här har vi den hisnande sanningen att vår ära är Kristus och Kristi ära är vi själva. Kristi härlighet finns i dem som genom honom har lärt sig att uthärda och segra och på så sätt lysa som ljus på en mörk plats. En lärares ära ligger i de elever han producerar; en förälders ära ligger i de barn han uppfostrar, inte bara för att leva utan för livet; en mästares ära ligger i hans lärjungar; och vi har fått det oerhörda privilegiet och ansvaret att Kristi ära kan ligga i oss. Vi kan föra i vanrykte eller vi kan ge ära åt den mästare som vi är och som vi försöker tjäna. Kan något privilegierat ansvar vara större än detta?
-Barclay’s Daily Study Bible (NT)