Jag ville inte veta könet på mitt första barn. Och låt det vara sagt att jag uttryckligen berättade det för ultraljudsteknikern.
”Där är ju den där lilla penisen!” sa hon och tittade på bilden på skärmen.
”Så det är en pojke, då”, sa jag, inte lite förbannad.
Hon insåg genast sitt misstag. ”Hm…det är någon annans ultraljud.”
Ja, damen. Lägg den i kategorin ”riktigt övertygande lögner”. Du kan placera den precis mellan ”Jag har ingen aning om hur jag hamnade i den här sängen med det taiwanesiska horan” och ”Vem satte den här jointen i min hand?”
I taxin till jobbet, bortskämd unge som jag var, grät jag. ”Vad är det för fel?”, frågade min dåvarande make.
”Hur kan jag få en pojke?” Jag snyftade, graviditetshormoner alltid i beredskap och alltid hjälpsamma för tårar, i vad som skulle komma att bli ett mycket citatvänligt ögonblick. ”Jag vet ingenting om lastbilar!”
Jag visste ingenting om någonting, visade det sig. Men det är en annan historia.
Fast forward seven and a half years. Jag har två pojkar, en ny man och om allt går bra (pu pu pu pu!) från och med juli, en ny bebis… en flicka.
”Det är fantastiskt!” säger alla när jag berättar att vi ska ha en flicka. Men om jag ska vara ärlig är jag vagt skräckslagen.
Jag har precis bemästrat hela Star Wars/Lego/stomp raket/Harry Potter/Marvel serier grejen. Jag har precis kommit på att Old Navy trepack är det bästa valet för både boxershorts och trosor. Jag har precis gift mig och har nu någon som alla testikelrelaterade frågor kan ställas till. Jag har precis köpt fotbolls-, basket- och andra slumpmässiga idrottsgrejer till bakgården.
Och nu säger alla att jag är på väg in i The World of Pink.
Jag vet lite om tjejer. Jag menar, tekniskt sett är jag en. Men jag måste säga att som barn gick jag aldrig till en ”Mommy & Me Mani-Pedi”. Visst hade jag på mig en tutu på balettlektionerna ibland, och jag älskade mitt dockhus som ingen annan.
Men för det mesta var det inte så annorlunda att vara en flicka före puberteten än att vara en pojke. Jag älskade Lego och Star Wars. Min bästa vän var pojken som bodde två hus bort. Jag låtsades inte vara en prinsessa, utan ville i stället vara Peter Pan eller Wendy, antingen det ena eller det andra, beroende på om jag hade på mig ett blått nattlinne eller min gröna dräkt med strumpbyxor.
Det var inte så att min mamma gjorde någon stor genuspoäng med hur mina systrar, min bror och jag uppfostrades. Snarare var det precis tvärtom – med andra ord att det inte ens skulle falla oss in att känna oss definierade av vårt kön. Det kommer trots allt naturligt senare, när vi får mens, bröst och puberteten i allmänhet. Som barn, varför skulle det spela någon roll?
Min ytliga rädsla
Varje marknadsföringsmekanism i vår föräldratid tycks dock vara fast besluten att bevisa att det inte bara spelar roll, utan att det också borde spela roll, och att du vid Gud borde njuta av det! Samma mödrar som ser ner på barnskönhetstävlingar tar med sina flickor på mani- och pedikyrsalongsbehandlingar, shoppar skor med glädje och hyllar glädjen med att vara en liten prinsessa. Allt från hörlurar till underkläder och pennor finns till salu i blått ELLER rosa, och det är ingen hemlighet vilken färg som passar till vilket kön.
Detta oroar mig. Till skillnad från vissa andra mammor jag känner som gläder sig åt att underlätta sina små flickors tidiga könsdefinition (köpa tidningar för att fästa Justin Bieber-bilder på deras väggar på dagis? Köper de sköna gympaskor till en 8-åring? Kom igen!), vill jag inte att min flicka ska få en snabb väg till att efterlikna Britney Spears eller Miley Cyrus. Tjejgrejerna verkar fokusera mycket mer på de ytliga tillbehören till att vara tjej, och min rädsla är att det ger ett barn förutsättningar för att värdera dessa saker under hela livet snarare än det som jag tror är verkligt viktigt.
Jag vill uppfostra en flicka som kommer att känna sig bekväm i sitt eget skinn och som inte alltid vill efterlikna någon annans uppfattning om vem hon borde vara. Jag vill uppfostra henne på ett sätt där hon kommer att växa upp och bli vad hon vill, utan att känna sig värderad eller utvärderad utifrån hur hon ser ut och klär sig.
Så det kommer att bli annorlunda att vara förälder till en flicka, men om jag gör det på rätt sätt tror jag att det kommer att bli annorlunda på samma sätt som det är annorlunda att vara förälder till var och en av mina två söner. Med andra ord bör barnets individualitet diktera föräldraskapet, inte barnets kön eller genus.
Var hennes rum rosa? Nej. Visst kommer hon att bära rosa och spetsar, men också blått och alla andra färger som finns. Ännu viktigare är att hon, om jag lyckas, inte kommer att tycka att det hon har på sig är lika viktigt som vem hon är.
Om du också väntar en flicka finns här några tips för att planera en namngivningsceremoni, men om du befinner dig på andra sidan av könsmyntet har du dina egna frågor att ta itu med, som
Ob du ska ha en bris eller inte
.