Yoga Sutra I. 12
Abhyasa vairagyambhyam tannirodhah
Praktik och lösgörande är medel för att stilla medvetandets rörelser. BKS Iyengar (trans)
Enligt Patanjalis yogasutror är principerna abhyasa och vairagya de två vingarna i yoga sadhana (praktik). Abhyasa betyder ”ansträngning av lång varaktighet, utan avbrott, utförd med hängivenhet som skapar en fast grund” (Light on Yoga, s. 28). Vairagya är försakelse, avståndstagande och frånvaro av världsliga begär. Tillsammans är de de medel som Patanjali rekommenderar för att hålla tillbaka medvetandets fluktuationer: vrittis (sinnets fluktuationer) och kleshas (hinder) och hinder i praktiken. Övningen av abhyasa och vairagya fungerar som både medel och mål i yogans sadhana; i fulländningen av abhyasa och vairagya blir sadhaka en mästare över sig själv.
Abhyasa kan förstås som den aktiva komponenten i yoga sadhana, som förmedlar en känsla av kultivering, observation av föreskrifter och upprepning som omfattar handlingens väg (tapas), medan vairagya är den överlåtande eller släppande komponenten som är relaterad till svadyaya (självstudier) och ishvara-pranidhana, överlåtelse av sig själv och handlingar till Gud. I sin kommentar till denna Sutra drar BKS Iyengar också en parallell mellan abhyasa och det yttre sökandet (bahiranga sadhana: yama, niyama, asana, pranayama) och vairagya och det inre sökandet (antaratma sadhana, pratyahara, dharana, dhyana och samadhi).
Praktik och avståndstagande är lika viktiga och beroende av varandra. Sutra 1.32 belyser ytterligare sambandet mellan abhyasa och vairagya:
1. 32 tatpratisedhartham ekatattva abhyasa
Tillhörighet till en enkelriktad strävan förhindrar dessa hinder. BKS Iyengar (trans)
Genom abhyasa kultiverar, renar och vägleder utövaren kropp, sinne och intellekt i en dygdig riktning och förhindrar uppkomsten av hinder. I de följande sutrorna beskriver Patanjai hur man kan praktisera för att förhindra att hinder och hinder uppstår: att upprepa det heliga ljudet OM, att kultivera vänlighet, medkänsla, glädje och jämnmod, att bibehålla det eftertänksamma tillstånd som upplevs i slutet av en mjuk och stadig utandning, att betrakta ett självlysande ljus, att betrakta upplysta vismän, att erinra sig sömnens upplevelser, och att absorbera ett önskat objekt.
Patanjali ger alla dessa metoder och yogans åtta lemmar för att passa behoven och temperamenten hos utövare med olika kapacitet. När de utförs upprepade gånger med fokuserad medvetenhet och hängivenhet (abyasa, tapas) renar dessa övningar sinne, kropp och intelligens. ”Först när kropp, sinne och intelligens är helt renade är det möjligt att helt överlämna sig till Gud, utan att förvänta sig någon motprestation.” (Core of the Yoga Sutras, BKS Iyengar). Här ser vi sambandet mellan vairagya och pranidhana.
”Att kontemplera på Gud, att överlämna sig själv till honom, är att föra allting ansikte mot ansikte med Gud. Pranidhana är överlämnandet av allt: ens ego, alla goda och dygtiga handlingar, smärtor och nöjen, glädje och sorg, upprymdhet och elände till den universella själen. Genom överlåtelsen utplånas aspirantens ego, och Herrens nåd strömmar ner över honom som ett störtregn.” BKS Iyengar, Light on the Yoga Sutras, s. 78
Abyasa och vairagya är som Hathayogans Ha och Tha, helt och hållet kompletterande och ömsesidigt beroende av varandra. Praktiserade, upplevda och förverkligade är de både ett medel och en kulmen på yogans sadhana.