Nästa mål för kommersiell valfångst var knölvalar och kaskeloter, med olja för belysning och andra ändamål som den viktigaste produkten. I slutet av 1800-talet förändrades valfångstindustrin genom utvecklingen av ångdrivna fartyg, som gjorde det möjligt att jaga snabbare blå- och finvalar, och av den explosiva harpunen, som möjliggjorde större räckvidd och ökad noggrannhet.
Jakt som inte kände några gränser
Den nya tekniken, i kombination med utfiskningen av valar i resten av världen, ledde till att jakten spreds till Antarktis, där enorma koncentrationer av födosökande valar gjorde storskalig valjakt mycket lönsam. Första världskriget gav en stor marknad för sprängämnen som använde glycerin från baleinvalolja som tillhandahölls av brittisk och norsk valfångst i Antarktis. Under tiden hade den japanska valfångsten utvecklats separat som en kustnära industri, främst för knölvalar, höger- och gråvalar.
Behovet av bevarande, världen över
Med tanke på att valar vandrar över hela världen, både genom kustvatten och öppna hav, blev behovet av internationellt samarbete för att bevara dem uppenbart. År 1925 erkände Nationernas förbund att valar var överexploaterade och att det fanns ett behov av att reglera valfångstverksamheten. År 1930 inrättades Bureau of International Whaling Statistics för att hålla reda på fångsterna.
43 000 dödade under ett enda år
Detta följdes av det första internationella regleringsavtalet, Konventionen om reglering av valfångst, som undertecknades av 22 nationer 1931. Några av de stora valfångstnationerna, däribland Tyskland och Japan, anslöt sig dock inte och 43 000 valar dödades samma år.
Internationell konvention för reglering av valfångst (ICRW)
Med tanke på att art efter art av storvalar jagades nära utrotning möttes olika nationer under hela 1930-talet för att försöka få ordning på industrin. Slutligen trädde 1948 den internationella konventionen om reglering av valfångst (ICRW) i kraft.
I ingressen står följande: ”Med erkännande av världsnationernas intresse av att för framtida generationer skydda de stora naturresurser som valbestånden utgör….. har beslutat att ingå en konvention för att på lämpligt sätt bevara valbestånden och på så sätt möjliggöra en ordnad utveckling av valfångstindustrin”.
IWC – beslutande organ för ICRW
Internationella valfångstkommissionen (IWC) inrättades som beslutande organ och bestod ursprungligen av 15 medlemsstater. IWC sammanträder årligen och antar bestämmelser om fångstbegränsningar, valfångstmetoder och skyddade områden med tre fjärdedels majoritet.
Under de senaste åren har IWC, som erkänner nya hot mot valar, rört sig mot en bredare bevarandeagenda som inkluderar oavsiktliga fångster i fiskeredskap och oro i samband med globala miljöförändringar. Urfolkens valjakt, som kallas ”aboriginal subsistence”-valjakt, omfattas av andra IWC-kontroller än de som gäller för kommersiell valjakt.
89 medlemsstater
I dag har IWC 89 medlemsstater, däribland valfångstländer, före detta valfångstländer och länder som aldrig har haft valfångstindustrier, men som gick med antingen för att få en röst i bevarandet av valar eller för att stödja valfångstintressena.