Jag har nyligen fått ett nytt barn och ska snart börja jobba igen. Här är några saker som jag lärde mig under min mammaledighet:
Det är inte rättvist.
Det faktum att MAvdragsledighet är garanterad och PAvdragsledighet är mestadels en önskedröm visar på det obalanserade förhållningssätt vi amerikaner och större delen av världen har till föräldraskap. Efter en större bukoperation skulle de flesta män vara liggandes – väntade i sex veckor med Netflix och hälsosamma måltider och möten för sjukgymnastik. De skulle definitivt inte få ta hand om ett nyfött barn, som skulle slita på deras bröstvårtor tills de blöder och vägra att sova mer än 37 minuters sömn åt gången. Dessa män skulle inte heller förväntas ”njuta av varje minut” av denna ”återhämtningstid”. Min man är en underbar, kärleksfull, hängiven man och far. Han kommer heller aldrig att förstå hur det är att föda barn och sedan stanna hemma ensam med en nyfödd fem dagar i veckan medan han återvände till jobbet.
Det är intensivt.
Min son var helt och hållet beroende av mig, för allting – precis som i livmodern, förutom att han nu var ute ur den, och han var högljudd. Jag hade ingen aning om vad han ville. Jag levde i ett evigt tillstånd av ångest i flera veckor, särskilt efter att han tappade mer än två kilo efter födseln på grund av att min mjölk kom för sent. Jag kommer aldrig att glömma det första genomträngande skriket när han desperat ville ha mat. Även efter att han nu har blivit en riktig kattunge precis som sin bror, verkar han aldrig glömma att han måste äta – omedelbart.
Kolla in den här videon från Momsplained om varför mammor är de bästa medarbetarna:
Det är lika tråkigt som det är intensivt.
Arbete är ofta intensivt, men det kommer med belöningar och bekräftelse. På mammaledighet är det ingen som säger det när de går därifrån: ”Hej, bra blöjbyte! Du lyckades verkligen med det. Den träffade mig.”
”Wow, bra amning. Så inspirerande.”
Istället reagerade Josh ofta på min fantastiska amning eller mina fantastiska blöjbyten med rena skrik. Han var, precis som sin bror, ett röststarkt barn. Jag trodde till en början att han alltid var hungrig (se nr 2 ovan), vilket resulterade i överätande och massor av små bajsar och fisar.
Men även om jag gjorde något oerhört viktigt var de dagliga stunderna tråkiga. Jag hade ingen att prata med. Jag njöt av att få lämna förskolan så att jag kunde säga hej till en vuxen. En gång kramade Jakes förskollärare mig och jag kände hur tårarna rullade nerför mitt ansikte medan jag andades tungt. Det var patetiskt och gripande på en och samma gång. Jag försökte planera en större utflykt per dag. Trader Joes och Target har aldrig känts så vilda och galna.
Det är ensamt.
Jag vet inte varför vi amerikaner tenderar att göra så här, och kanske bidrar jag till det genom att isolera mig själv, men vi tenderar att isolera våra nya mammor. Det är nästan som om mammor föder barn, tillbringar ett par veckor med besökare och familj – och sedan under de vilda veckorna från 2 till ungefär 6-12 – lämnar vi dem ensamma och väntar på att de ska dyka upp med glänsande hår och platta magar och barn som överlevt de första tre månaderna utan samhällets inblandning eller hjälp.
Jag kände en oerhörd press på mig att ”se bra ut” och att omedelbart gå ner i vikt efter förlossningen. Det upptog mig nästan lika mycket som pressen att mata mitt barn tillräckligt och också på något sätt hålla huset och min treåring igång. Jag hade gjort det en gång tidigare – utan ytterligare en son – och jag hade sett mina vänner göra detsamma. Man ser det till och med på sociala medier. Titta på en ny mammas Facebook-sida. Det finns bilder från sjukhuset, bilderna efter en och två veckor – och sedan brukar det bli mörkt i en månad eller två, kanske med en och annan selfie eller ett inlägg i en mammagrupp. Mamman dyker upp igen i den tredje månaden: smalare, på väg tillbaka till jobbet, med ett barn som nu sover och äter någorlunda regelbundet. Allt är bra, förutom att du inte såg den kamp hon utstod för att komma ut på andra sidan.
Du tror alltid att ditt barn är det enda som … men han eller hon är förmodligen normal.
Jag var övertygad om att jag var förbannad med överdrivet kräsna, alerta, vilda, svåra barn. Nu tror jag att jag kanske bara är överdrivet ärlig och att andra människor ljuger. Och jag är otålig och överdrivet typ A.
Man kan inte fly från sina gener när man får (biologiska) barn. Jag är säker på att även adoptivföräldrar märker att deras egenskaper smittar av sig på ett sätt som de kanske inte förväntar sig. Men trots varje barns egenheter brukar saker och ting vara normala. Det ständiga gråtandet är normalt och kommer att växa bort. Precis när man prövat alla tänkbara medel inser man att de har vuxit ifrån det och att det är något annat som är fel.
Det finns inte ett sätt att vara en bra mamma.
Inte nu verkar det som om ”anknytningsföräldraskap” är på modet. Bärande av barn, konstant amning, inga scheman, samlagssömn – allt är på frammarsch. Detta är inte riktigt min natur. Jag vill ha mitt eget utrymme när jag sover på natten och i allmänhet. Jag gillar också min identitet som arbetande förälder, och ”attachment parenting” passar inte ihop med min roll som pastor på heltid.
Så ofta kände jag mig ”mindre än”.
Men mina pojkar älskar mig, och jag älskar dem så mycket. När min ledighet tar slut den här veckan är det vad jag vet mest av allt. Att trots sömnbristen, identitetskrisen, de rasande hormonerna – att ha en bebis ökade kärleken i mitt liv. Min förmåga att älska har utökats ännu en gång och för det är jag, trots hyckleri, våld, vitriol och det hat som omger vår värld idag, tacksam.