1993 delade den sydafrikanska politiska aktivisten Nelson Mandela det årliga Nobels fredspriset med Sydafrikas president F.W. de Klerk. Mandelas tal till Nobels fredspris den 10 december 1993 i Oslo, Norge, återfinns nedan.
Din Majestät Konungen,
Din Kungliga Höghet,
Den ärade premiärministern,
Madame Gro Brundtland,
Ministrar,
Riksdagsledamöter och ambassadörer,
Ärade medlemmar av den norska nobelkommittén,
Pristagare, Mr F.W. de Klerk,
Distinguished guests,
Vänner, mina damer och herrar:
Jag är verkligen mycket ödmjuk över att stå här i dag för att ta emot årets Nobels fredspris.
Jag vill rikta ett stort tack till den norska Nobelkommittén för att de har upphöjt oss till mottagare av Nobels fredspris. Jag vill också ta tillfället i akt att gratulera min landsman och medpristagare, statspresident F.W. de Klerk, till att han fått denna höga ära.
Tillsammans ansluter vi oss till två framstående sydafrikaner, den avlidne hövdingen Albert Luthuli och Hans nåd ärkebiskop Desmond Tutu, vars banbrytande bidrag till den fredliga kampen mot det ondskefulla apartheidsystemet ni gav en välförtjänt hyllning genom att tilldela dem Nobels fredspris.
Det är inte förmätet av oss om vi bland våra föregångare också lägger till namnet på en annan framstående mottagare av Nobels fredspris, den framlidne afroamerikanske statsmannen och internationalisten, pastor Martin Luther King, Jr.
Också han kämpade med och dog i en strävan efter att bidra till en rättvis lösning av samma stora frågor som vi har varit tvungna att ta itu med i vår tid som sydafrikaner.
Vi talar här om utmaningen med dikotomierna krig och fred, våld och icke-våld, rasism och mänsklig värdighet, förtryck och repression och frihet och mänskliga rättigheter, fattigdom och frihet från nöd.
Vi står här i dag som inget annat än en representant för de miljontals människor i vårt folk som vågade göra uppror mot ett samhällssystem vars själva väsen är krig, våld, rasism, förtryck, repression och utarmning av ett helt folk.
Jag är också här i dag som representant för de miljontals människor över hela världen, för antiapartheidrörelsen, för de regeringar och organisationer som anslöt sig till oss, inte för att kämpa mot Sydafrika som land eller mot något av dess folk, utan för att motsätta sig ett omänskligt system och stämma för ett snabbt slut på apartheidbrottet mot mänskligheten.
Dessa oräkneliga människor, både inom och utanför vårt land, hade den ädla andan att stå på tyranniets och orättvisans väg utan att söka självisk vinning. De insåg att en skada som drabbar en är en skada som drabbar alla och agerade därför tillsammans för att försvara rättvisan och en gemensam mänsklig anständighet.
På grund av deras mod och uthållighet under många år kan vi i dag till och med fastställa de datum då hela mänskligheten kommer att gå samman för att fira en av vårt århundrades enastående mänskliga segrar.
När det ögonblicket kommer ska vi tillsammans glädja oss åt en gemensam seger över rasism, apartheid och det vita minoritetsstyret.
Denna triumf kommer äntligen att avsluta en femhundraårig historia av afrikansk kolonisation som började med upprättandet av det portugisiska imperiet.
Det kommer således att markera ett stort steg framåt i historien och även tjäna som ett gemensamt löfte från världens folk att bekämpa rasismen var den än förekommer och vilken skepnad den än antar.
På den afrikanska kontinentens sydspets är en rik belöning under utarbetande, en ovärderlig gåva under förberedelse, för dem som led i hela mänsklighetens namn när de offrade allt – för frihet, fred, mänsklig värdighet och mänskligt förverkligande.
Denna belöning kommer inte att mätas i pengar. Den kan inte heller räknas i det kollektiva priset på de sällsynta metaller och ädelstenar som vilar i inälvorna av den afrikanska jorden som vi trampar i våra förfäders fotspår. Det kommer att och måste mätas i barnens lycka och välbefinnande, som på en gång är de mest sårbara medborgarna i varje samhälle och den största av våra skatter.
Barnen måste äntligen få leka på öppen mark, inte längre plågade av hungersnöd eller härjade av sjukdomar eller hotade av okunnighetens gissel, ofredande och övergrepp, och inte längre tvungna att delta i gärningar vars allvar överstiger vad deras späda år kräver.
Inför denna framstående publik förbinder vi det nya Sydafrika att obevekligt fullfölja de syften som definieras i världsdeklarationen om barns överlevnad, skydd och utveckling.
Den belöning som vi har talat om kommer och måste också mätas genom lyckan och välfärden hos dessa barns mödrar och fäder, som måste vandra på jorden utan rädsla för att bli rånade, dödade för politisk eller materiell vinning eller spottade på för att de är tiggare.
Också de måste befrias från den tunga börda av förtvivlan som de bär i sina hjärtan och som är född av hunger, hemlöshet och arbetslöshet.
Värdet av denna gåva till alla som har lidit kommer att och måste mätas med lyckan och välfärden hos alla människor i vårt land, som kommer att ha rivit ner de omänskliga murar som skiljer dem åt.
Dessa stora massor kommer att ha vänt ryggen till den allvarliga förolämpning av mänsklig värdighet som beskrev vissa som herrar och andra som tjänare, och förvandlade var och en av dem till ett rovdjur vars överlevnad berodde på att den andre förstördes.
Värdet av vår gemensamma belöning kommer att och måste mätas i den glädjefyllda fred som kommer att triumfera, eftersom den gemensamma mänsklighet som binder både svarta och vita till en enda mänsklig ras, kommer att ha sagt till var och en av oss att vi alla skall leva som paradisets barn.
Så ska vi leva, för vi kommer att ha skapat ett samhälle som erkänner att alla människor är födda lika och att var och en har lika stor rätt till liv, frihet, välstånd, mänskliga rättigheter och god samhällsstyrning.
Ett sådant samhälle bör aldrig mer tillåta att det finns samvetsfångar eller att någons mänskliga rättigheter kränks.
Inte heller bör det någonsin hända att vägarna till fredlig förändring ännu en gång blockeras av usurpatorer som försöker ta makten från folket för att uppnå sina egna, ovärdiga syften.
I samband med dessa frågor vädjar vi till dem som styr Burma att släppa vår kollega Aung San Suu Kyi, som tilldelats Nobels fredspris, och inleda en seriös dialog med henne och dem hon företräder, till förmån för hela Burmas folk.
Vi ber att de som har makten att göra detta utan ytterligare dröjsmål ska tillåta att hon använder sina talanger och sin energi till större nytta för folket i sitt land och mänskligheten som helhet.
Från det hårda och tumultartade politiska livet i vårt eget land vill jag ta tillfället i akt att ansluta mig till den norska nobelkommittén och hylla min medpristagare, herr F.W. de Klerk.
Han hade modet att erkänna att ett fruktansvärt fel hade begåtts mot vårt land och vårt folk genom införandet av apartheidsystemet.
Han hade framsyntheten att förstå och acceptera att hela Sydafrikas folk genom förhandlingar och som jämlika deltagare i processen tillsammans måste bestämma vad de vill göra av sin framtid.
Men det finns fortfarande några inom vårt land som felaktigt tror att de kan bidra till rättvisans och fredens sak genom att klamra sig fast vid de shibboleths som bevisligen bara leder till katastrof.
Det förblir vår förhoppning att även dessa kommer att välsignas med tillräckligt med förnuft för att inse att historien inte kan förnekas och att det nya samhället inte kan skapas genom att reproducera det motbjudande förflutna, hur förfinat eller lockande ompaketerat det än må vara.
Vi lever med en förhoppning om att Sydafrika, när det kämpar för att återskapa sig självt, kommer att vara som ett mikrokosmos av den nya värld som strävar efter att födas.
Detta måste vara en värld med demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna, en värld befriad från fattigdomens, hungerns, utsatthetens och okunnighetens fasor, befriad från hotet och gisslet från inbördeskrig och yttre aggression och befriad från den stora tragedin med miljontals människor som tvingas bli flyktingar.
De processer som Sydafrika och södra Afrika som helhet är engagerade i lockar och uppmanar oss alla att ta denna flodvåg i anspråk och göra denna region till ett levande exempel på vad alla samvetsmänniskor vill att världen skall vara.
Vi tror inte att detta Nobels fredspris är avsett att vara en hyllning för saker som har hänt och passerat. Vi hör de röster som säger att det är en vädjan från alla dem, i hela universum, som sökte ett slut på apartheidsystemet.
Vi förstår deras uppmaning, att vi ägnar det som återstår av våra liv åt att använda vårt lands unika och smärtsamma erfarenhet för att i praktiken visa att det normala villkoret för mänsklig existens är demokrati, rättvisa, fred, icke-racism, icke-sexism, välstånd för alla, en hälsosam miljö samt jämlikhet och solidaritet mellan folken.
Berörda av denna vädjan och inspirerade av den framstående ställning som ni har gett oss, förbinder vi oss att även vi kommer att göra vad vi kan för att bidra till att förnya vår värld så att ingen i framtiden skall beskrivas som jordens eländiga. Låt framtida generationer aldrig säga att likgiltighet, cynism eller själviskhet fick oss att misslyckas med att leva upp till de humanistiska ideal som Nobels fredspris inrymmer.
Låt oss alla sträva efter att bevisa att Martin Luther King Jr. hade rätt när han sa att mänskligheten inte längre kan vara tragiskt bunden till rasismens och krigets stjärnlösa midnatt.
Låt våra ansträngningar visa att han inte var en ren drömmare när han talade om att skönheten i äkta broderskap och fred är dyrbarare än diamanter, silver eller guld.
Låt en ny tidsålder gry!
Tack.