Jazzen kanske inte har någon officiell årsbok, men den har en omfattande och väldokumenterad diskografi. ”Year by Year” är vårt försök att ge dig de mest anmärkningsvärda albumen från varje år, komplett med ljudprov och fascinerande bakgrundshistorier. Vi hoppas att du följer med på vår resa genom musikens oändligt fascinerande historia och stannar upp var 12:e månad längs jazzens tidslinje.
Miles Davis, Kind of Blue (Columbia)
Häromkring 1959 hade Miles Davis blivit ett av de största namnen inom jazzen och precis som andra musiker sökte sig till honom för att få vägledning, sökte han sig till andra artister som kunde påverka riktningen på hans musik. Så när pianisten Bill Evans introducerade honom till modalitet genom att visa honom verk av de klassiska kompositörerna Béla Bartók och Maurice Ravel, upptäckte han möjligheten att frigöra improvisationen genom att avdramatisera ackorden. Kind of Blue blev hans första fullständiga modala jazzalbum, som distanserade honom från hard bop och som formade den dominerande jazzstilen för större delen av det följande decenniet. Det anses ofta vara det mest centrala jazzalbumet, från ”So What” till ”Flamenco Sketches”, och lockar människor in i en överjordisk, avslappnad atmosfär med oöverträffad elegans och sofistikering. Det faktum att den spelades in i farten gör den ännu mer imponerande; ett dokument om spontanitetens skönhet och den gemensamma kemin mellan Davis, Evans, saxofonisterna John Coltrane och Cannonball Adderley, basisten Paul Chambers och trummisen Jimmy Cobb, med Wynton Kelly som ersatte Evans på ”Freddie Freeloader”.”
Charles Mingus, Mingus Ah Um (Columbia)
I ett enastående jazzår, präglat av den sublima minimalismen i Miles Davis Kind of Blue och de avantgardistiska experimenten i Ornette Colemans The Shape of Jazz to Come, bekräftade Charles Mingus sin konstnärliga självständighet med ett mästerligt, eklektiskt verk. Mingus skrev under för Columbia av sin vän, producenten Teo Macero (vars innovativa skarvningstekniker bidrar mycket till ljudet på det här albumet), och tog avstånd från modernismen från tredje strömmen för att släppa loss sin kreativitet på Mingus Ah Um, framförd av en åttamannainkarnation av hans Jazz Workshop-ensemble. Det som är slående med denna LP är inte bara mångfalden i materialet – som sträcker sig från den gospelinfluerade ”Better Git It in Your Soul” till den satiriska antisegregationshymnen ”Fables of Faubus” och den innerliga balladen för Lester Young, ”Goodbye Pork Pie Hat”. Det är också hur varje spår trots denna mångfald är så väldefinierat av basisten/kompositörens omedelbart igenkännbara känslighet och tillvägagångssätt – vilket är anledningen till att Mingus Ah Um har kallats det album som bäst sammanfattar allt Mingus kunde göra.
Art Blakey and the Jazz Messengers, Moanin’ (Blue Note)
Art Blakey kände att jazzen inte fick den uppmärksamhet som den rättmätigt förtjänade och att hans uppdrag var att sprida dess budskap till så många människor som möjligt. Den kommersiella framgången med Moanin’ hjälpte honom att göra det genom att cementera hans Jazz Messengers-grupps rykte och få rykte om sig som det arketypiska hard bop-albumet i processen – vilket verkade rätt med tanke på att han hade varit med om att mynta begreppet tre år tidigare. Saxofonisten Benny Golson spelade en stor roll för gruppens framgång och blev dess de facto musikdirektör under denna tid. Hans inverkan var så stor att Alan Goldsher skriver: ”Art Blakey hade inte kunnat rädda jazzen om inte Benny Golson hade räddat Jazz Messengers”. Det var Golson som satte ihop en av jazzens mest ikoniska besättningar med trumpetaren Lee Morgan, pianisten Bobby Timmons och basisten Jymie Merritt, som alla, liksom han själv, var födda i Philadelphia. Han tog också fram LP:ns låtlista och bidrog med tre egna låtar, däribland den medryckande ”Blues March”, och uppmuntrade den 22-årige Timmons att skriva titelspåret, som inte bara blev en förebildlig souljazzmelodi utan också den största hitten i Blakeys karriär.
Dave Brubeck Quartet, Time Out (Columbia)
I en tid då jazzen i stor utsträckning var strukturerad kring de vanliga 4/4- och 3/4-takterna framstod Dave Brubeck Quartets Time Out som en fläkt av ”cool” frisk luft. Dave Brubeck var en av 50-talets mest populära pianister vars tvåhandiga blockackordsspel och komposition påverkades av jazzen lika mycket som av en oändlig mängd annan musik. Han hade också en förkärlek för udda meter och hans experimenterande med rytmer nådde sin höjdpunkt på det här albumet. Från och med ”Blue Rondo á la Turk”, en intellektuell blandning av jazz och turkiska folkrytmer som fortfarande lyckas svänga, känns varje stycke som ett melodiskt äventyr och ett mini-mästerverk. Mitt i denna imponerande låtlista hamnar ”Take Five”, den förtjusande men osannolikt bäst säljande jazzsingeln genom tiderna som kompositören, saxofonisten Paul Desmond, berömt erkände att den helt enkelt var tänkt att vara ett trumsolo för Joe Morello. Columbia tvekade att ge ut Time Out och kritikerna kritiserade den. Publiken däremot älskade den, och denna skivas livslängd bevisar att ”experterna” inte alltid har rätt…
Ornette Coleman, The Shape of Jazz to Come (Atlantic)
Saxofonisten och kompositören Ornette Coleman tyckte att jazzen kunde och borde uttrycka ett bredare spektrum av känslor än vad den hade gjort fram till dess. Bristen på framgång och stöd som han hade fått drev honom dock nästan till att sluta innan Atlantic-producenten Nesuhi Ertegun erbjöd honom det kontrakt som gjorde det möjligt för honom att spela in The Shape of Jazz to Come. Coleman var en polariserande person som spelade musik som för många kändes ogenomträngligt obehaglig och blev pionjär för frijazzen, en politiskt laddad typ av jazz som stod i kontrast till dess mainstream motsvarighet och utmanade både musiker och lyssnare att tänka utanför boxen genom att bryta ner konventioner. The Shape of Jazz to Come spelades in med en grupp likasinnade musiker; trumpetaren Don Cherry, basisten Charlie Haden och trummisen Billy Higgins hade känslor som också lutade mot avantgardet. Men trots att den harmoniska strukturen krossas och solona är så fria och häftiga, hör The Shape of Jazz to Come till de mer melodiska inspelningarna av Coleman och har ett inflytande av bebop som är särskilt framträdande i spår som den hårresande ”Lonely Woman” (en av de få av hans kompositioner som fick status som jazzstandard) och den mer uppåtgående ”Chronology.”
Honorabla omnämnanden: João Gilberto, Chega de Saudade (Odeon); Sun Ra, Jazz in Silhouette (Saturn); Ella Fitzgerald, Ella Fitzgerald Sings the George and Ira Gershwin Song Book (Verve); Bill Evans Trio, Everybody Digs Bill Evans (Riverside); Dizzy Gillespie, Sonny Stitt and Sonny Rollins, Sonny Side Up (Verve).
Gillar du denna artikel? Få mer när du prenumererar.