Frågan om huruvida en person är en tillåten användare enligt den vanliga bilansvarspolicyn kan vara svår att besvara. I vissa fall kommer fakta att fastställa att uttryckligt tillstånd har getts av fordonsägaren. När det väl har fastställts att uttryckligt tillstånd har getts är nästa fråga som måste lösas om det finns någon begränsning av omfattningen av den användning som meddelades.
Flera stater har använt sig av olika tillvägagångssätt för att fastställa hur långt en tillståndshavare kan avvika från det givna tillståndet och ändå omfattas:
- (1) regeln om ursprungligt tillstånd, ibland kallad ”hell-or-high-water”-regeln, där när en auktoriserad försäkrad väl beviljat ett ursprungligt tillstånd till tillståndshavaren omfattas denne oavsett hur grovt han eller hon avviker från villkoren i det beviljade tillståndet;
- (2) regeln om mindre avvikelser, där väsentliga avvikelser från tillståndets omfattning inte omfattas, men små avvikelser däremot, och
- (3) konverteringsregeln, där fordonet måste användas inom ramen för det beviljade tillståndet.
Enligt ”regeln om ursprungligt tillstånd” krävs inget ytterligare specifikt samtycke från den försäkrade så länge den ursprungliga användningen av fordonet sker med samtycke, och eventuella efterföljande ändringar av karaktären eller omfattningen av användningen kräver inget ytterligare specifikt samtycke från den försäkrade. Se t.ex. French v. Hernandez, 875 A.2d 943 (N.J. 2005). Enligt ”regeln om ursprungligt tillstånd” utesluts täckningen endast när avvikelsen från den användning som man gett sitt samtycke till utgör stöld eller annat beteende som visar ett fullständigt åsidosättande av att återlämna eller förvara fordonet på ett säkert sätt. Se t.ex. Barton v. U.S. Agencies Cas. Ins. Co., 948 So.2d 1267, 41 950 (La. App. 2d Cir. 2/7/07).
Regeln om ursprungligt tillstånd kan leda till förvånansvärt breda slutsatser om täckning. Som exempel kan nämnas Ferejohn v. Vaccari, 876 A.2d 896 (N.J. Super. A.D. 2005), där en förare utan körkort fastställdes vara en tillåtande användare av ett oregistrerat fordon som han hade fått ett ursprungligt tillstånd att endast använda i en uppfart för att utföra reparationer på fordonet. När personen körde fordonet på en allmän gata när han var berusad fann domstolen att fordonet omfattades eftersom avvikelsen från tillståndet inte var stöld eller liknande och föraren hade kontinuerlig besittning efter att hans far gav honom nycklarna och lät honom utföra reparationerna.
Vissa jurisdiktioner använder sig av ”regeln om mindre avvikelser” för att avgöra om en fordonsanvändning omfattas. Enligt ”regeln om mindre avvikelser” föreligger tillåten användning om användningen av fordonet inte är en väsentlig eller grov överträdelse av villkoren i det ursprungliga tillståndet. För att avgöra om en avvikelse från tillåten användning är väsentlig måste man undersöka hur stor avvikelsen är i förhållande till den faktiska sträckan eller tiden, det syfte för vilket fordonet tillhandahölls och alla andra relevanta faktorer. Se t.ex. Tull v. Chubb Group of Ins. Cos., 146 S.W.3d 689 (Tex. App.-Amarillo 2004).
Ett fåtal jurisdiktioner har antagit vad som har kallats den ”strikta konverteringsregeln”. Enligt den ”strikta konverteringsregeln” när ägaren till ett fordon väl har gett ett första tillstånd till en tillståndshavare måste tillståndshavaren följa den tid, plats och de användningsområden som parterna har angett eller avsett vid tidpunkten för beviljandet av tillståndet, och minsta avvikelse från begränsningarna i fråga om tid, plats och användningsområden kommer att utesluta täckningen. Se t.ex. Progressive Northern Ins. Co. mot Concord General Mut. Ins. Co., 864 A.2d 368 (N.H. 2005).
För att avgöra om tillåtande användning föreligger genom uttryckligt tillstånd kan följande serie frågor användas som hjälp vid fastställandet av täckningen.
- 1. Gavs uttryckligt tillstånd? Om så är fallet, av vem?
- 2. Vad var syftet med att ge uttryckligt tillstånd att använda fordonet?
- 3. Vad gjorde personen när olyckan inträffade?
- 4. Vart var de på väg?
- 5. Var kom de ifrån?
- 6. Hade de använt fordonet för detta ändamål tidigare?
- 7. Har användningen av fordonet gynnat den namngivna försäkrade eller den tilläggsförsäkrade? Om så är fallet, hur gynnade det den namngivna och/eller tilläggsförsäkrade?
- 8. När överlämnades fordonet till den person som söker försäkring?
- 9. Avbröts besittningen under denna tidsperiod, och i så fall av vem och i vilket syfte avbröts användningen?
- 10. Vad var omfattningen av det tillstånd som gavs att använda fordonet?
Under en skadeutredning av ”tillåtande användning” är det inte ovanligt att en försäkrad säger att han eller hon inte gav tillstånd att använda fordonet till den person som söker täckning. Även om detta kan utesluta ett uttryckligt tillstånd kan ett underförstått tillstånd fortfarande finnas och bör undersökas under skadeutredningen/täckningsutredningen.
Det samtycke som krävs för ett underförstått tillstånd kommer från den försäkrade eller någon som är behörig att agera på den försäkrades vägnar. Se t.ex. Progressive Specialty Ins. Co. v. Murray, 472 F.Supp.2d 732 (D. S.C. 2007). Underförstått tillstånd bestäms utifrån fakta och omständigheter i varje enskilt fall och uppstår vanligtvis genom ett beteende under en viss tid. Se t.ex. Bituminous Cas. Corp. v. McDowell, 107 S.W.3d 327 (Mo. App. E.D. 2003). För att avgöra om det föreligger ett underförstått tillstånd bör följande faktorer beaktas: den försäkrades tidigare och nuvarande beteende, förhållandet mellan föraren och den försäkrade, parternas användning och praxis under en längre tidsperiod före användningen i fråga. Parternas användning och praxis måste vara sådan att den för en rimlig person skulle tyda på att föraren hade rätt att anta att han eller hon hade tillstånd under särskilda omständigheter. Se t.ex. Estate of Trobaugh ex rel. Trobaugh v. Farmers Ins. Exchange, 623 N.W.2d 497 (S.D. 2001).
Följande frågor kan användas i denna undersökning:
- 1. Vilket var förhållandet mellan parterna?
- 2. Vilken var arten och omfattningen av eventuell tidigare användning av fordonet från vilken ett underförstått tillstånd skulle kunna härröra (omfattning, varaktighet, tid, avstånd)?
- 3. Om ett uttryckligt tillstånd hade getts tidigare, avbröts detta uttryckliga tillstånd av ett återkallande av tillstånd för framtida användning eller framtida begränsningar av ytterligare användning? Det är viktigt att fastställa om användningen har förändrats med tiden för att fastställa omfattningen av det underförstådda tillståndet.
- 4. Fick andra använda fordonet utan att be om särskilt tillstånd?
- 5. Krävdes tidigare uttryckligt tillstånd innan fordonet användes?
- 6. Krävde tidigare användning av fordonet att den namngivna försäkrade eller en familjemedlem var närvarande i fordonet vid användningstillfället?
- 7. Fanns det några omständigheter som ledde till att den namngivna försäkrade eller familjemedlemmen behövde hjälp vid användningen av fordonet, dvs, berusning med en utsedd förare?
Den tillåtna användningen av en bil kan vanligtvis inte vara underförstådd när en uttrycklig begränsning har satts på tillståndets räckvidd som förbjuder den ifrågavarande användningen. Se t.ex. Briles v. Wausau Ins. Cos., 858 N.E.2d 208 (Ind. App. 2006).
Plitt är licensierad försäkringsagent och advokat på advokatbyrån Kunz Plitt Hyland Demlong & Kleifield i Phoenix med inriktning på försäkringsrätt. Telefon: 602-331-4600. Hans kolumn, Essentials, publiceras då och då på www.ClaimsJournal.com och www.InsuranceJournal.com. För andra artiklar av Plitt, se:
Essentials: Biomechanical Engineering in Low-Speed Rear End Collisions
Essentials: En läglig påminnelse om hantering av byråns E&O