DISKUSSION
För att utreda orsakerna till kronisk ihållande hosta krävs ett välorganiserat tillvägagångssätt med sjukdomshistoria, fysisk undersökning, röntgen av bröstkorgen och lungfunktionstester5-7). Följaktligen har många diagnostiska protokoll föreslagits. Frekvensen av orsakerna till kronisk hosta genom dessa diagnoser är olika beroende på varje forskning, men de framträder som postnasalt dropp, hostvariant astma och enkel bronkit, i tur och ordning, vilket återigen bekräftades i detta studieresultat (figur 1). Men det rapporteras8) att det finns en frekvens av idiopatisk kronisk hosta på upp till 12-26 %8, 9), vilket inte har klargjorts med några tillvägagångssätt i ovanstående. Det fanns också en rapport10) om att känsligheten hos hostreflexen ökade hos dessa patienter, vars orsaker ännu inte är klarlagda. Även om luftvägsinflammation har utvärderats vid vissa luftvägssjukdomar har sputumundersökning godkänts som noggrann och användbar. Därför bör sputumcellfraktionsanalys ingå i det diagnostiska protokollet för kroniskt hostsyndrom. Om sputumcellfraktionsanalys utförs som en del av diagnossystemet för kroniskt hostsyndrom observeras ökningar av den eosinofila fraktionen tillsammans med alla andra normala testfynd. Det innebär att betydande eosinofil bronkit som endast kan diagnostiseras med hjälp av analys av sputumcellfraktionen observeras11, 12). Följaktligen kan man anta att en betydande del av kronisk hosta med okända orsaker kan diagnostiseras som eosinofil bronkit.
Då analys av sputumcellfraktioner aktivt utförs, kan man anta att det finns en del diskussioner om metoder. För det första finns det en skillnad i eosinofil fraktion mellan forskare för att diagnostisera eosinofil bronkit baserat på normalområdet för sputums eosinofila fraktion. Gibson et al.12) bedömde med 10 %, medan Brightling et al.4) antog 3 %. I den här studien accepterades sputum eosinofil fraktion över 3 % som signifikant förhöjd. Den reviderades inte efter ålder, men när analysen av sputumcellfraktionen utfördes med spontant eller inducerat sputum från personer utan sjukdomar visade 95 % att sputumets eosinofila fraktion låg under 2,6 %, vilket användes som bakgrundsvärde. För det andra finns det enligt Pizzichini et al.13) ingen skillnad mellan sputumcellfraktioner av inducerat och spontant sputum som metod för att samla in sputum, men det rapporteras att kontamineringen av skivepitelceller i inducerat sputum är liten. I denna studie utfördes cellfraktionsanalys med spontant eller inducerat sputum beroende på omständigheterna. Dessutom inducerades sputum genom att öka koncentrationen av fysiologisk koksaltlösning för att tills tillräckligt för testet. För det tredje kan man inte helt förhindra att sputumet förorenas av näsblod från näsan. Därför samlades sputum upp efter det att patienterna hade sniffat sig i näsan. När sputum inducerades utfördes det med deras näsor täppta med hjälp av en anordning för att förhindra kontaminering. Vid rinit utfördes näsutstryk tillsammans och patienter med eosinofili genomgick rinitbehandlingen först, även om det fanns eosinofili i sputumet. Varje förbättring klassificerades som postnasalt dropp. Det antas att denna studie inte ställde en felaktig diagnos av eosinofil rinit.
Enligt ovanstående metod var frekvensen av eosinofil bronkit 11,9 %, vilket var nästan detsamma som 13,2 % av Brightling et al4). Baserat på kliniska egenskaper hos varje patient var könsfrekvensen 2:9 (M:F), vilket visade på många fler kvinnor än män. Detta liknar resultatet från Brightling et al4). Det är oklart om det tillskrivs fler förekomster av eosinofil bronkit hos kvinnor eller dålig diagnostisk frekvens hos män14) av sociala faktorer. Det kan inte heller uteslutas att tröskeln för hosta varierar beroende på kön, liksom en högre frekvens av astma hos pojkar15, 16). Män uppvisar luftvägsförträngning eller hyperreaktivitet, medan kvinnor har en lägre hosttröskel än luftvägsförträngning eller hyperreaktivitet. Den genomsnittliga varaktigheten för hosta var 19,1 månader, men intervallet var större. Hosta upprepades mellan försämring eller förbättring. Graden av hosta varierar beroende på patient från 1 till 5 poäng. Det fanns ingen skillnad mellan dag och natt. Wheezing förekom som ett kombinerat symtom i 6 fall, men det bevisades inte genom undersökning. Man anser att noggrannheten i klagomålen om väsande andning är osäker. I denna studie undantogs inte diagnosen eosinofil bronkit vid PC20 metakolin som normal utan reversibel luftvägsobstruktion, även om med tidigare väsande klagomål. Vid reversibel luftvägsobstruktion kan väsande andning förekomma intermittent, vilket ger upphov till en viss debatt om huruvida en patient med tidigare väsande andning hör till gruppen eosinofil bronkit eller inte. När det förekommer intermittent väsande väsande baserat på de kliniska dragen hos astma bronkiala, om lungfunktion och hyperreaktivitet i luftvägarna är normala, definieras det som en trivial väsande väsande väsande väsande väsande väsande väsande väsande väsande väsande väsande, vars kliniska innebörd eller spontana utveckling inte har varit känd. När patienter med eosinofil bronkit klagar på väsande andning, men inget symtom framträder vid undersökning, förutsäger det att trivial väsande andning17) kan förekomma vid eosinofil bronkit. Laboratoriefyndet var att alla fall visade sig vara negativa i allergihudtest, vilket var lägre än den vanliga frekvensen av atopi hos normala personer. Det totala IgE-värdet var normalt för alla fall, vilket gjorde att man bedömde att det inte finns något samband mellan eosinofil bronkit och atopi. Antalet eosinofila blodkroppar ökade till 1000/mm3 i ett fall, men de andra fallen verkade normala, vilket visade att det inte fanns något samband mellan eosinofili i sputum och antalet eosinofila blodkroppar.
Som inhalationssteroidterapi förbättrar astmatillfredsställelsen svarar eosinofil inflammation i luftvägarna väl på steroidbehandling. Det är känt att graden av eosinofil inflammation i luftvägarna som testas med hjälp av eosinofil fraktion i sputum vid bronkial astma eller kronisk obstruktiv bronkit kan förutsäga svaret på steroidbehandling18, 19). Eftersom man antar att eosinofil bronkit kontrolleras väl med inhalationssteroid, gavs i denna studie 800 μg inhalerad budesonid vid eosinofil bronkit och observerade en förbättring genom anmärkningsvärt minskade hostpoäng i 8 uppföljningsfall, även om det inte nämndes i deras resultat. Med förbättringen minskade den eosinofila fraktionen vid uppföljningsanalysen av sputumcellfraktionen, vilket bekräftade att graden av hosta avgörs av eosinofila sputumceller. Det är känt att luftvägsinflammation grundläggs i vävnaden hos patienter med kronisk hosta20) och antas att epitelskador av eosinofiler och exponering av irritationsreceptorer inducerar hosta hos personer med eosinofil bronkit. Eftersom varje patient inte undersöktes med regelbundna tidsintervall för uppföljning kunde man inte fastställa hur snabbt eosinofil inflammation förbättras av inhalationssteroider. Den genomsnittliga uppföljningstiden var dock 6,8 veckor och svaret kom fram inom 1-2 månader. Eftersom sputumtestet inte utfördes på nytt ofta klargjordes inte orsakssambandet mellan graden av hosta och perioden av eosinofil inflammation.
Det är fortfarande oklart om eosinofil bronkit är en sjukdom som skiljer sig från bronkialastma eller en varierande typ av astma. En lång uppföljningsrapport om eosinofil bronkit21) är sällsynt och det är svårt att dra en slutsats. Eftersom eosinofil bronkit reagerar relativt bra på behandlingen och inte uppvisar några allvarliga symtom, anses en lång uppföljningstest vara svår vid tertiära sjukvårdsinrättningar. I denna studie visade 3 av 4 fall som var tillgängliga för uppföljning över 6 månader en minskning av symtom och eosinofil inflammation i luftvägarna genom initial behandling, men blev inte helt normala. Snarare upplevde de exacerbationer med tiden och den sputumcellsanalys som utfördes vid den tidpunkten visade på ökningar av sputumets eosinofila fraktion, vilket tydde på ett kroniskt förlopp. Även om resultatet inte nämndes, blev det 1 av 4 fall en positiv konvertering i metakolin bronchoprovocationstest efter uppföljning i 18 månader, vilket innebär en möjlighet till utveckling från eosinofil bronkit till bronkialastma.
Det har hittills inte rapporterats tydligt om patofysiologin vid eosinofil bronkit. Denna studie syftade till att undersöka sambandet mellan eosinofil inflammation i luftvägarna, lungfunktion och kliniska symtom vid eosinofil bronkit. För detta ändamål utförde vi uppföljningsanalyser av sputumcellfraktion, lungfunktionstest och bronkdilatatorresponstest och jämförde graden av luftvägsinflammation, graden och varaktigheten av hosta och lungfunktion. Resultatet blev att det inte fanns något samband mellan graden av eosinofil inflammation och lungfunktion och graden av hosta. Därför kan vi se att utveckling eller förlust av eosinofil bronkialinflammation inte påverkar luftvägsfunktionen. Men även vid svår eosinofil inflammation uppvisade alla försökspersoner normal lungfunktion och det är tveksamt om uppföljande lungfunktionstest kan spegla patientens tillstånd. Det finns flera hypoteser om orsaken till varför eosinofil bronkit inte visar någon hyperreaktivitet i luftvägarna, men det är ännu inte klart känt. Man anser att fler insatser borde vara nödvändiga för att mäta graden av hyperresponsivitet och ytterligare studier behövs för aktivering av eosinofiler, utvärdering av neurogen luftvägsinflammation och skillnad från astma genom luftvägsmorfologi.