Detta verkar ha föranletts av grekisk filosofi med början omkring 600 f.Kr. Detta är mest uttalat i Platons läror, särskilt hans teori om formerna i Platons grottallegori.
Detaljer
I Platons teori representerar εἶδος (eidos) den ”synliga formen” medan, μορφή (morphē) representerar ”formen”. Inom den grekisk-romerska filosofin fanns dessutom φαινόμενα (phainomena), ”uppenbarelser” som genomgick betydande filosofiska diskussioner.
I Platons allegori ber Platon Glaukon att föreställa sig en fånge i en cell i en fängelsehåla eller grotta. Utanför fångens synfält finns en ljuskälla. Denna ljuskälla belyser ett föremål – återigen utom synhåll för fången. Fången i grottan kan bara se skuggan som objektet kastar:
I termer av Allegorin är εἶδος (eidos) objektet eller vasen medan μορφή (morphē) är den projicerade bilden av objektet, eller skuggan av vasen.
Som Wikipedia noterar,
Det engelska ordet ”form” kan användas för att översätta två olika begrepp som berörde Platon – den yttre ”formen” eller utseendet på något, och ”Form” i en ny, teknisk natur, som aldrig
… antar en form som liknar formen hos något av de ting som kommer in i henne; … Men de former som går in i och ut ur henne är likheter med verkliga existenser som är modellerade efter deras mönster på ett underbart och oförklarligt sätt….
De objekt som ses är enligt Platon inte verkliga, utan efterliknar bokstavligen de verkliga formerna.
Så när det gäller Gud är Guds form som den framträder för oss (där vi är fången i Platons grotta) μορφή (morphē). Denna term erkänner att vår förmåga att se Gud är ofullständig, och att vi inte är kapabla att verkligen se Gud fullt ut och direkt. I det trinitariska tänkandet kan Jesu inkarnation i vissa sammanhang betraktas som μορφή (morphē) – som Jesus var det så Gud kunde framträda för oss.
Omvänt kan Guds sanna form betraktas som εἶδος (eidos). Det rymmer begreppet Guds sanna och faktiska form som vi saknar förmågan och perspektivet att se ordentligt på grund av våra mänskliga begränsningar.
Bibelns böcker Johannes och Filipperbrevet tycks referera till detta, liksom många andra ställen, det är jag säker på:
som, trots att han hade Guds gestalt, inte ansåg att jämlikhet med Gud var något som man kunde ta till sig (Filipperbrevet 2:6 ESV).
Och Fadern som har sänt mig har själv vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, hans gestalt har ni aldrig sett, (Johannes 5:37 ESV)
På liknande sätt kan man tänka sig att den helige Ande vid pingsten är en φαινόμενα (phainomena) av Gud.
Så, hur kommer vi från form till substans?
Det uppenbara problemet för filosofen här är att om Jesus bara är Guds form (morphē), så är han inte riktigt Gud. Om Jesus är form (morphē) så är han inte εἶδος (eidos). Om den helige ande är en φαινόμενα (phainomena) så är hon inte εἶδος (eidos).
Detta utgör ett problem för den trinitariska skriften, med Jesu anspråk på att vara Gud.
Detta kan sedan lätt rättas till genom att man frågar ”Nåväl, vad händer om Jesus, den helige ande och Gud är olika former, men är alla av samma substans”? Vad händer om Jesus är men är en annan form (morphē) av Gud, men är ὁμοούσιος (Homooúsios) som Gud?
Vs-à-vis gnosticism
Medan Aristoteles var känd för att använda termen οὐσία för att beskriva sitt filosofiska begrepp Primärsubstanser, används termen ὁμοούσιος (Homooúsios) först av gnostikerna för att beskriva deras lära om Emanationer, ett begrepp som stödde idén om eoner – en panenteistisk idé om att vi alla dyrkar samma Gud som helt enkelt visar sig i olika former (men dessa gudar är också ὁμοούσιος eller av samma substans som Gud). Däremot trodde sabellianismen att Gud var singulär och inte treenig, medan gnosticismen lärde ut att Gud var polyun. Enligt sabellianismen är Gud bara en enda odelbar varelse och ingenting kan vara av samma substans som Gud – han kan bara ta på sig en annan roll eller ett annat sätt när han agerar som den helige Ande eller som Jesus.
Slutsats
Utifrån detta sammanhang kan vi lätt se hur vi kommer fram till den arianska kontroversen efter att denna fråga togs upp och uppmärksammades av gnostikerna och filosoferna. Med denna bakgrund på plats är det tydligt att när språket i Platons formteori används för att beskriva Jesus som en form av Gud, så lämpar det sig för tanken att Jesus inte är Gud, utan bara är en skugga eller projektion av Gud – inte Gud själv. Språket och begreppet οὐσία blev därför nödvändigt för trinitarierna för att förklara både hur Jesus kunde vara både en form av Gud och vara Gud.