Forskningens utformning och metoder
Totalt 55 patienter med typ 2-diabetes som behandlades med enbart diet och med sulfonylhormoner ingick i den aktuella studien (tabell 1). BMI uppskattades genom att dividera kroppsvikten (i kilogram) med kvadraten på höjden (i meter).
- Se inline
- Se popup
- Ladda ner powerpoint
Diabetes diagnosticerades enligt kriterierna från American DiabetesAssociation (14). Personer med fastande plasmaglukosnivåer ≥7,0 mmol/l fick preliminärt diagnosen diabetes. Därefter genomgick försökspersonerna ett 75-g oralt glukosetoleranstest (OGTT) (Trelan G 75; Shimizu, Shizuoka, Japan), och de med fastande plasmaglukosnivåer ≥7,0 mmol/l eller 2-h plasmaglukosnivåer≥11,1 mmol/l diagnostiserades som diabetiker. Typ 2-diabetes definierades enligt graden av insulinsekretion, ålder, mönster för insjuknande och förekomsten av diabetes i familjen.
Vid intagningen behandlades 50 patienter med enbart diet och 5 med sulfonylureider (glibenklamid 2,5-5,0 mg/dag). Ingen av patienterna behandlades med insulin eller insulinkänsliga medel. Femton patienter hadeperifer neuropati och enkel diabetisk retinopati och tio hade mikroalbuminuri. Makrovaskulära komplikationer upptäcktes inte.
Informerat samtycke inhämtades från alla försökspersoner innan studien påbörjades.
Studieutformning
Efter intagningen utsattes patienterna för kost- och motionsterapi i 6 veckor. Kostbehandlingen var följande: Kostbehandlingen var följande: 1 440-1 720 kcal/dag med en kost bestående av 20 % (energi) protein, 25 % fett och 55 % kolhydrater. Följsamheten till kostbehandlingen kontrollerades av en dietist två gånger i veckan. Under motionsterapin gick patienterna omkring 10 000 steg dagligen. Antalet steg per dag räknades med hjälp av en stegräknare, och räkningen kontrollerades av en sjuksköterska varje dag. Kost- och motionsterapin ändrades inte under behandlingens gång.
Blodnivåerna av glukos, HbAlc och insulin, värdena för Clamp-IR, HOMA-IR och de enkla indexen för insulinkänslighet (30-min- och 2-h-glukos, 30-min- och 2-h-insulin, 30-min- och 2-h-insulin och 30-min- och 2-h-insulinkänslighetsindex som erhållits under en 75-g OGTT)(9,10) samt kroppsfettyta och blodtryck mättes hos alla försökspersoner inom en vecka efter inskrivning och en vecka före utskrivning. Sulfonurea drogs in 1 dag före klampstudien; ingen av patienterna fick något läkemedel efter den första klampstudien under behandling.
Plasmaglukosnivån mättes med en automatiserad enzymatisk metod. HbAlc (normalvärde 4,3-5,8 %) mättes med högpresterande vätskekromatografi. Seruminsulin mättes med hjälp av ett immunoradiometriskt testkit (Insulin Riabead II-kit; Dainabot, Tokyo). Detta kit innehöll125I-märkta och omärkta mousemonoklonala antikroppar mot humant insulin. Variationskoefficienterna inom och mellan testerna var 1,9 respektive 2,0 %.
Klamp IR utvärderades med hjälp av hyperinsulinemisk-ekglykemisk klampteknik med artificiell bukspottkörtel (STG-22; Nikkiso, Tokyo)(1,7,15,16,17,18).Kortfattat: kl. 8.00 på morgonen, Den ena fördes in i den vänstra antecubitalvenen för infusion av insulin (Humulin R; Eli Lilly, Indianapolis, IN) och 10 % glukos, och den andra fördes in i den högra kontralaterala uppvärmda handvenen för arteriell blodprovtagning.Efter baslinjeblodprovtagningar för glukos- och insulinbestämningar gavs under de första 10 minuterna en trimningsdos insulin på ett alogaritmiskt avtagande sätt för att snabbt höja seruminsulinet till den önskade nivån (1 200 pmol/l); denna insulinnivå bibehölls sedan genom en kontinuerlig insulininfusion med en hastighet av 13,44 pmol – kg-1- min-1 under 120 minuter. Den genomsnittliga insulinnivån nådde en stabil nivå mellan 90 och 120 minuter efter det att klampstudien påbörjades (före behandling 1 224,0 ± 208,8 pmol/l; efter behandling 1 177,2 ± 232,8 pmol/l).Blodglukos övervakades kontinuerligt och hölls på önskad nivå (5,24 mmol/l) genom infusion av 10 % glukos. Medelmängden glukos som gavs under de sista 30 minuterna betraktades som glukosinfusionshastigheten, som togs som värdet för clamp IR.
HOMA användes för att utvärdera insulinresistens före och efter behandling(2). Om man antar att normalsubjekt i åldern <35 år med normalvikt har en IR på 1, kan värdena för en patient beräknas från fastekoncentrationerna av insulin och glukos med hjälp av följande formel: fasteseruminsulin (μU/ml) × fastesplasmaglukos (mmol/l)/22,5. Blodprover för HOMA-IR-mätningar togs från varje försöksperson kl. 8.00 på morgonen efter en natts vila i sängen. Vi undersökte tre separata insulinprover som togs med 15 minuters mellanrum, och den genomsnittliga insulinnivån användes för HOMA-IR-beräkningen. För att uppskatta HOMA-IR:s reproducerbarhet analyserade vi en andra HOMA-IR hos alla patienter vid ett annat tillfälle inom fem dagar efter den första HOMA-IR före och efter behandlingen. Variationskoefficienten för HOMA-IR före behandling var 10,2 % och 9,8 % efter behandling.
Den 75-g OGTT startade från 8:00 på morgonen efter en natts sängvila (hunger i 11:00). Blod togs vid 0, 30 och 120 min, och plasmaglukos- och seruminsulinnivåer utvärderades.
Kroppsfettarean utvärderades enligt tidigare beskrivning(19). Den totala tvärsnittsytan, den intraabdominella viscerala fettytan och den subkutana fettytan mättes med abdominell datortomografi som togs på navelnivå. Varje intraperitonealt område med samma densitet som det subkutana fettlagret definierades som ett visceralt fettområde.
Blodtrycket bestämdes tre gånger i ryggläge efter 5 minuters vila.
Statistiska analyser
Data uttrycks som medelvärde ± SD. Studentens t-test utfördes för att jämföra medelvärdena för variabler som mättes före och efter behandlingen. Sambandet mellan clamp IR och flera kliniska index för insulinkänslighet utvärderades genom univariat regressionsanalys.Jämförelse av regressionslinjerna, med avseende på lutning och intercept, mellan HOMA-IR och clamp IR före och efter behandling utfördes genom analys av kovarians; i denna analys användes F-testet för att utvärdera skillnaden mellan två regressionskoefficienter. För att närma sig normalfördelningen transformerades värdena för HOMA-IR och clamp IR logaritmiskt före regressions- och kovariansanalysen. Student’s test och korrelationer utfördes med hjälp av programvaran StatView 4.0 (Abacus Concepts, Berkeley, CA) för Macintosh. Kovarians- och regressionsanalyser utfördes med hjälp av programvaran PRISM 2.0 (Graph-Pad software, San Diego, CA) för Macintosh. Ett sannolikhetsvärde på P < 0,05 vid tvåsidiga tester ansågs vara statistiskt signifikant.