Människans uppfattning av ljud vid frekvenser under 200 Hz granskas. Kunskap om vår uppfattning av detta frekvensområde är viktig, eftersom mycket av det ljud vi utsätts för i vår vardagsmiljö innehåller betydande energi i detta område. Ljud vid 20-200 Hz kallas lågfrekvent ljud, medan för ljud under 20 Hz används termen infra-ljud. Hörseln blir gradvis mindre känslig för sjunkande frekvens, men trots den allmänna uppfattningen att infra-ljud är ohörbart kan människor uppfatta infra-ljud om nivån är tillräckligt hög. Örat är det primära organet för att uppfatta infraljud, men vid nivåer som ligger något över hörseltröskeln är det möjligt att känna vibrationer i olika delar av kroppen. Hörtröskeln är standardiserad för frekvenser ned till 20 Hz, men det finns en relativt god överensstämmelse mellan undersökningar under denna frekvens. Det är inte bara känsligheten utan också den upplevda karaktären hos ett ljud som förändras med sjunkande frekvens. Rena toner blir gradvis mindre kontinuerliga, den tonala känslan upphör runt 20 Hz, och under 10 Hz är det möjligt att uppfatta ljudets enskilda cykler. En känsla av tryck vid trumhinnorna förekommer också. Hörselsystemets dynamiska omfång minskar med sjunkande frekvens. Denna komprimering kan ses i konturerna för lika ljudnivå och innebär att en liten ökning av nivån kan förändra den upplevda ljudstyrkan från knappt hörbar till högljudd. I kombination med den naturliga spridningen av tröskelvärdena kan detta leda till att ett ljud som är ohörbart för vissa människor kan vara högt för andra. Vissa undersökningar ger belägg för att det finns personer med en extraordinär känslighet i det låga och infrasona frekvensområdet, men det krävs ytterligare forskning för att bekräfta och förklara detta fenomen.