Enkelarmsstudier används ibland som pivotala studier, men de har metodologiska begränsningar som gör att de inte kan uppnå samma höga tillförlitlighet som en randomiserad kontrollerad studie, som fortfarande är den gyllene standarden vid utvärdering av nya behandlingar. Syftet med detta rundabordssamtal var att diskutera begränsningarna i dessa enarmiga studier, analysera tillgängliga och godtagbara lösningar för att föreslå riktlinjer för deras genomförande och bedömning. Enarmiga studier är i sig själva olämpliga för att påvisa nyttan av en ny behandling, eftersom det är omöjligt att härleda nyttan från ett värde som erhållits under behandlingen utan att veta vad värdet skulle ha varit om den nya behandlingen inte hade använts. Detta innebär att en jämförelse med andra uppgifter är nödvändig. Denna jämförelse har dock begränsningar på grund av 1) valet i efterhand av den referens som används för jämförelsen, 2) förvirringsbias för vilken en justering är nödvändig och 3) andra bias, bl.a. mätning och bortfall. När dessa begränsningar beaktas bör detta först och främst leda till att man genomför externt kontrollerade prövningar i stället för enarmiga prövningar, vilket föreslås i den senaste versionen av ICH E10. Dessutom måste den externa kontrollen formaliseras i studieprotokollet med ett förhandsval av både referenskontrollen och den formella jämförelsemetoden: test i förhållande till en standard, justering av individuella data, en syntetisk kontrollgrupp eller matchningsjusterade indirekta jämförelser (MAIC). Slutligen måste externt kontrollerade studier begränsas till situationer där randomisering inte är möjlig. För att vara godtagbara måste dessa studier kunna garantera att de är fria från kvarvarande förvirringsbias, vilket endast är verkligt godtagbart om den observerade effekten är dramatisk och sjukdomens vanliga förlopp är mycket förutsägbart.