Autenticity
Upplevelser som ångest och existentiell skuld är viktiga, enligt existentialister, eftersom de avslöjar grundläggande sanningar om vårt eget tillstånd som människor. Vardagslivet kännetecknas av ”inautenticitet”, och i vår vanliga upptagenhet och sociala konformism vägrar vi att ta ansvar för våra egna liv. Genom att kasta oss in i socialt godkända aktiviteter och roller förnekar vi oss själva och spinner ett nät av självbedrägeri för att undvika att möta sanningen om vad vi är. Denna bild av en inautentisk existens kontrasteras mot en vision av ett sätt att leva som inte glider in i självförlust och självbedrägeri. Ett sådant liv är (med den term som finns hos Heidegger och Sartre) ”autentiskt”. Autenticitet antyder tanken på att vara sann mot sig själv – att erkänna vem man verkligen är. Det är dock viktigt att se att autenticitet inte har något att göra med det romantiska idealet att komma i kontakt med ett ”inre jag” som innehåller ens sanna natur, för existentialister menar att vi inte har någon förutbestämd ”natur” eller ”essens” som skiljer sig från vad vi gör i världen.
Om autenticitet inte handlar om att vara trogen någon kärna av egenskaper som definierar det ”verkliga jaget”, vad är det då? För de flesta existentialister är det att bli autentisk först och främst en fråga om att klart inse allvaret i den egna existensen som individ – det råa faktum att ”jag existerar” – och att möta uppgiften att göra något av sitt eget liv. Kierkegaard menar till exempel att det enda sättet att lyckas bli ett ”jag” (förstått som en ”existerande individ”) är att leva på ett sådant sätt att man har ”oändlig passion” i sitt liv. Denna typ av intensitet är möjlig, menar han, endast genom ett totalt, livsavgörande engagemang för något som ger ditt liv ett ultimat innehåll och mening. Nietzsche är också angelägen om att få oss att ta tag i våra egna liv på ett mer intensivt och klarsynt sätt. För att befria människor från försöket att hitta någon övergripande mening med sina liv föreslår han idén om evig återkommande: idén om att allt som händer i ditt liv har hänt förut på exakt samma sätt, och kommer att hända om och om igen, ett oändligt antal gånger. Om vi accepterar detta, menar Nietzsche, kommer vi att kunna omfamna våra liv som de är, på deras egna villkor, utan ånger eller drömmar om hur saker och ting skulle kunna vara annorlunda. Heidegger menar att man i upplevelsen av ångest konfronteras med sin egen ”nakna” existens som ”individualiserad, ren och kastad”. När vi blir medvetna om vårt ”vara-emot-döden” i denna erfarenhet kommer vi att förstå tyngden av våra egna ändliga liv, och vi kommer då att kunna ta tag i vår egen existens med integritet, fasthet och självbeständighet (se INTEGRITET § 5).
Många existentialister är eniga om att det krävs ett definierande engagemang för att stå till svars inför den egna existensen, vilket ger ens liv ett fokus och en känsla av inriktning. För Kierkegaard, en religiös tänkare, är självförverkligande endast möjligt för ”trons riddare”, den person som har en världsdefinierande relation till ett särskilt väsen som har oändlig betydelse (det eviga väsendet som har existerat i tiden, gudsmannen). För Heidegger kräver autenticitet ”beslutsamhet”, ett engagemang för ett visst antal möjligheter som öppnas av det historiska ”arvet”. Det faktum att idealet om engagemang eller engagemang förekommer i så vitt skilda existentialistiska verk väcker en fråga om den distinktion som Sartre först gjorde mellan ”religiösa” och ”ateistiska” existentialister. Kierkegaard, Marcel och Jaspers grupperas ofta tillsammans som religiösa existentialister, men det finns djupgående skillnader i deras syn på det religiösa engagemangets natur. Där Kierkegaard betonar vikten av att förhålla sig till ett konkret partikulärt, talar Marcel och Jaspers om en relation till ”mysteriet” eller till ”transcendensen” (respektive). Samtidigt tenderar så kallade ”ateistiska” existentialister som Heidegger och Sartre att hålla med Kierkegaard om att det är nödvändigt att vara ”engagerad” eller ha ett ”grundläggande projekt” för att uppnå ett fokuserat, intensivt och sammanhängande liv. Skillnaden mellan ateistiska och religiösa existentialister blir svårare att upprätthålla när vi inser att det som är viktigt för religiösa tänkare inte så mycket är de faktiska egenskaperna hos objektet för engagemanget som det inre trostillståndet hos den engagerade individen. Kierkegaard säger således att det som är avgörande för tron inte är den ”objektiva sanningen” om vad man tror, utan snarare intensiteten i ens engagemang (den ”subjektiva sanningen”).
Tanken att intensitet och engagemang är centralt för att vara autentisk delas av alla typer av existentialister. En annan egenskap som tillskrivs ett autentiskt liv av de flesta existentialister är en klar medvetenhet om det egna ansvaret för de val man gör när man formar sitt liv. För Sartre innebär autenticitet en medvetenhet om att eftersom vi alltid är fria att förändra våra liv genom våra beslut, så är det så att om vi behåller en viss identitet genom tiderna, så beror det på att vi väljer den identiteten i varje ögonblick. På samma sätt talar Kierkegaard och Heidegger om behovet av att upprätthålla vår identitet i varje ögonblick genom en ”upprepning” av vårt val av vem vi är. Genom att erkänna vår frihet att bestämma över våra egna liv kommer vi också att acceptera vårt ansvar för vilka vi är.
Begreppet autenticitet är tänkt att ge oss en bild av det mest tillfredsställande liv som är möjligt för oss efter ”Guds död”. Den uppmanar oss att anta våra egna identiteter genom att omfamna våra liv och göra något av dem på vårt eget sätt. Det förutsätter klarhet, ärlighet, mod, intensitet, öppenhet för verkligheten i den egna situationen och en fast medvetenhet om det egna ansvaret för det egna livet. Men det vore fel att betrakta autenticitet som ett etiskt ideal så som det vanligtvis tolkas. För det första innebär autenticitet inte att man antar någon särskild moralkodex eller följer någon särskild väg: en autentisk individ kan vara liberal eller konservativ, en plikttrogen medborgare eller en vildvuxen revolutionär. I det avseendet handlar autenticitet inte om vilka specifika saker man gör, utan om hur man lever – det handlar om stilen i ens liv snarare än om dess konkreta innehåll. För det andra beskriver många existentialister, när de formulerar sina olika uppfattningar om autenticitet, autenticitetsidealet i termer som antyder att det kan stå i motsats till etiken så som den vanligen förstås. Kierkegaard säger till exempel att det är möjligt att trons riddare kan behöva ”överskrida det etiska”, och Nietzsche menar att autentiska individer kommer att leva ”bortom gott och ont”. Äkthet tycks alltså ha mer att göra med det som kallas ”konsten att kultivera sig själv” än med etik som den traditionellt förstås.